Bryt Tystnaden; Hej ni som fann lycka i att trycka ner mig och andra.

Någonting som tas upp alldeles för sällan, någonting vi helst undviker. Någonting som är så oerhört viktigt och som är värt att uppmärksammas och pratas om. Någonting som händer vart vi än vänder våra huvuden, men som vi är för blinda för att se. Så öppna ögonen och våga göra skillnad, för din handling kan göra förändring.
Det här är till er, er som mår bra och känner makt av att trycka ner andra, men även till er, er som inte tror att det går. För det går och det blir bättre!

Hej ni.

Hej ni mobbare.

 

Ni som var bättre än alla andra.

Ni som tyckte att jag inte passade in.
Ni som tyckte att jag aldrig dög till
och ni som tvunget påpekade
att jag inte följde samhällets normer och ideal.
Hej ni.
Jag vet inte vad ni gör idag, vart ni befinner
er och hur det går för er. Men någonstans hoppas
jag att ni fortfarande kommer ihåg vad ni gjorde.
Hur ni behandlade mig och andra. Hur långt ni
faktiskt gick. Någonstans hoppas jag att ni
lärde er något och att ni aldrig utsätter
en människa för samma sak, som det ni utsatte mig
och andra för varje dag.
Jag hoppas att ni ångrar ert beteende, alla
ord ni sa, alla sms ni skickade och alla slag
och knuffar som jag som jämnårig fick ta emot.
Nej, jag hatar er inte. Jag är inte ens förbannad på
er. Det jag är förbannad på är att era ord slog ner en
gång på gång. Era ord tog både självkänsla och självförtroende
och kastade det i marken samtidigt som ni hoppade och stampade
på det. Ni skapade ett enorm självförakt gentemot mig själv, ett självförakt
som skulle komma att ta år att bli av med.Det jag är förbannad på är att ni kände behovet av att
trycka ner någon annan för att själva må bra, för att känna makt
och för att känna att ni var bättre än mig och de andra som
ni utsatte för samma sak.
Jag är inte arg på er, inte ens
det minsta och jag hoppas era liv går framåt.
Jag borde vara förbannad på er, men jag vill tacka er.
Tack för att era ord och slag fick mig att fortsätta,
fick mig att bevisa att jag kunde allting som ni sa
att jag inte kunde. Jag vill tacka för att jag lever det
liv ni sa att jag aldrig skulle leva. Jag vill tacka för
att jag fortfarande lever, när allt ni önskade var att jag skulle
försvinna, sluta existera.
Så tack.
Tack så oerhört mycket för att ni fick
någonting som var så oerhört självklart att bli ännu mer självklart.
ALLA ska behandlas med respekt och kärlek. Ni visade aldrig det.
Ni visade inte det en enda gång. Ni var så inne i att köra
mig och andra i botten, att ni missade när vi nådde toppen
samtidigt som ni stod kvar där nere.
Så tack för att ni fick mig att inse hur jag vill vara som människa.
Tack för att ni fick mig att inse att det är så oerhört mycket
bättre att bry sig om dem i sin omgivning och visa att en är en
vän, än att visa sig vara bättre än alla andra. För i slutändan är
det ändå ni, ni som står ensamma kvar på samma plats som ni
gjorde då. Medan alla runt omkring lever vidare och tar sig
någonstans.
En krossad självbild och ett krossat självförtroende är någonting
som går att bygga upp igen, men de varumärke som ni bär på.
Det är det som blivit er identitet, det som fortsätter vara er identitet.
Så nej, kära mobbare. Jag hoppas verkligen att era liv går framåt,
och att ni en dag inser att det ni gjorde var fel.
För i framtiden kanske
det är ditt barn som blir nedtryckt, hånad och slagen för sådant som 
du hånade mig och andra för. 
Nej kära mobbare. Jag är inte arg på er. Inte det minsta.
Jag är glad för att ni fick mig inse att jag är jag och
det är så det kommer fortsätta vara. För jag har tagit mig
någonstans, medan ni står kvar och trampar, väntar på att
ta er vidare.
Dock önskar jag att ni i framtiden inser hur fel det ni gjorde var.
Att ni lärde er av ert misstag och att ni ALDRIG någonsin gör någonting
liknande igen.
Tack för att ni fick mig motbevisa allting som ni varje dag
sa att jag inte skulle klara av.
Jag har aldrig tolererat att någon behandlar någon annan illa och jag
skulle aldrig i min vildaste fantasi kunna acceptera det.
Jag skulle aldrig blunda för den verklighet som människor lever i,
bara för att en person vars identitet är mobbare gör allt
för att få en bra dag.

Ingen ska behöva vakna med magsmärtor varje morgon, och en huggande ångestkänsla i bröstet, bara för att en är rädd för vad som komma skall. Ingen ska vilja ändra på sig själv och den en är endast för att en fått höra på en daglig basis vilken dålig människa en är, och hur allt är fel med en.

 

Aldrig skall någon behöva känna känslan av att vilja försvinna, bara för att människor måste trycka ner, misshandla och trakassera andra. Aldrig skall någon behöva bli dömd av andra människor pågrund av sin könsidentitet, sexuella läggning, vikt eller något för den delen. Aldrig skall någon få höra att en är mindre värd som människa.

 

Jag vet hur det är att vakna upp varje morgon och önska att en inte gjorde det, och jag önskar ingen det.
Men jag vet av egen erfarenhet att det inte alltid kommer vara så. Livet kommer bli lättare. Du kommer orka leva igen. Du kommer byggas upp starkare än någonsin. Du kommer få leva ditt liv på ditt alldeles egna vis. För livet tar inte slut, trots att det känns som det varje dag.

Och du som läser det här, som
vaknar varje dag och känner att du inte är bra nog, att
samhället inte är en plats där du vill vara, fortsätt
ändå, för en dag kommer det vara värt det.
En dag kommer du stå där uppe på toppen
och blicka ner mot botten och se dem som gjorde dig illa.

Du är starkare än du vet. Och kroppen har en förmåga att fortsätta lyfta en, även när det känns som att benen skall ge vika. Så sluta inte kämpa, för livet kommer bli ditt. Och jag står bredvid dig i varje steg.

Du är aldrig ensam när du går bredvid mig.

Josefin.S

The author didnt add any Information to his profile yet