Bryt Tystnaden; Siktar mot ytan men snuddar vid botten.

Det är onsdag, men i mitt huvud så vet jag inte vart dagarna tagit vägen. Det är som att tiden springer iväg men jag står kvar och stampar febrilt i samma gamla mörka avgrund vankandes fram och tillbaka. Livet är inte lätt, det har det inte varit på länge. Jag har på något vänster hållit mig flytande; varit nere på botten och vänt ett dussintals gånger. Simmat upp till ytan och tagit små korta andetag; för att därefter ha slitits ner under vattenytan kippandes efter andan och glädjen till det liv som jag blev tilldelad för snart hela tjugo år sedan.

Läser och läser, både artiklar, reportage och människors bloggar för att göra mig själv åtminstone lite klokare på den diagnos jag fått. Och helt plötsligt skapas en förståelse varför jag hela tiden dras ner mot botten för att på några timmar kunna simma mot toppen ta några snabba andetag och därefter dras ner i samma mörka avgrund igen. Någonting jag tidigare inte kunnat förstå mig på.

Jag har helt ärligt inte förstått varför jag inte blir bättre. Varför ingen antidepressiv medicin som vi testat har gett effekt, varför jag är som jag är; och varför ingen hjälp har hjälpt mig. Jag har varit ett hopplöst fall, någon utom räddning, utan framtid. Stundvis känner jag så även idag. Det pendlar mycket. Men samtidigt vet jag nu att det finns en plan, och resurser som läggs på mig; för att jag skall kunna få leva ett liv som är värt att levas. Och inte endast vara ett existerande ting utan mening. 

Emotionell instabil personlighetsstörning, tänk om jag visste det för några år sedan, då kanske hjälpen hade hunnit komma i tid; och jag hade kanske vid den här tidpunkten haft en färdig gymnasieutbildning; – möjlighet till att studera vidare; – Jag hade kanske inte pendlat så mycket som jag i dagsläget gör. Och jag hade kanske inte behövt bli besviken på mig själv.

För jag är besviken på mig själv; för att jag gör människor i min omgivning besvikna. Med mitt ständiga drunknande, och kippande efter luft så hänger det bara ett stort orosmoln i luften i min omgivning.

Men det är därför jag framöver kommer ha minst fyra sjukhusbesök i veckan, desto fler nu innan min sjukskrivning är över.

Efter årsskiftet ska jag komma tillbaka till vardagen ordentligt igen. – Idag har jag flyttat tillbaka till lägenheten efter några dagar hos mina föräldrar.

Känns skönt att komma hem till mitt igen. Till mina katter, marsvin och min säng.

Idag träffade jag J, vilket aldrig slår fel. Därefter hade jag möte på psykiatrin med en av mina öppenvårdskontakter. Jag missade även att hämta min medicin från läkemedelsstödet, men lyckades lösa det ändå, så jag inte går utan dem i flera dagar.

Sen har jag bara handlat lite så jag har något att äta. Ska försöka orka mig på en dusch och sådär inför morgondagens besök hos Mellanvården samt inför mitt besök på hjälpmedelscentralen där vi skall testa ut ett tyngdtäcke.

Det är tungt; men det får det lov att vara. Och jag vägrar skämmas över min psykiska ohälsa. Jag bryter min egen tystnad, för aldrig någonsin skall någon behöva skämmas över sitt mående.

 

Allt kommer bli bra, men en kamp. En kamp för livet som ni får följa med på. Är ni med mig?

 

/ Josefin

Josefin.S

The author didnt add any Information to his profile yet