Jim Friberg: Anamnes

Bild från min första skolavslutning. Hållandes hand med min lillasyster.

 

Jag tror jag somnade till, blev otrevligare igen. Fastnade i olika drömmar om att stanna i något gammalt. Något jag aldrig kunnat hjälpa… Ofta känns det som att det blåser på månen här. Aldrig ska jag få mer än att minnas de där första stunderna med någon. Den trevande första kyssen för att sen överfalla varandra. Och det är väl min sjukdomsanamnes. Att jag aldrig ska få leva i allt igen. Men det handlar om att vara tapper mot sig själv och säga att det aldrig kommer hända igen. Ner i minnen måste man våga se, och växa med att den delen av livet övergivit dig. Som varje sekund som alltid går.

Men nog om det. För jag antar att blogga är ett övergivet format som ingen står ut med idag. För mycket text och för lite bild. I alla fall när det kommer till mig. Inget lättsmält och lyckligt. Det här är en hårdare hörna som är mer verklig än andras. Därför är jag tillbaka här med mitt hat igen. Sur-Jims biografi och ett liv som han aldrig visste vart det tog vägen. Det är februari och jag har stuckit från Karlshamn igen. Jag försöker värma mig med egna eldar och komma fram till om jag ska vara mer vardaglig nu. Men det finns något om att skriva om mitt liv som skrämmer mig. Det handlar om att kasta ljus över något som jag avskyr att andra ser. I mina böcker kan jag i alla fall säga att någonting är uppdiktat. Det är svårare när poängen med mediet är att ge inblick i ett liv. Men jag ska göra något bättre den här omgången. Jag ska släppa in er tydligare och inte bara vara besviken. Men det är så mycket jag måste berätta när jag tror ingen läser.

För många minnen och sammankopplade rispor i mig till den otroligt intensiva period av skräckångest jag hade sist jag skrev här har lagt sig lite i vägen för att säga mer. Men den nya tiden är nu, och jag har mycket att lära mig. Kanske vill jag bara bli full igen så att inte allt känns så viktigt längre. Men hur jag än gör så är jag alltid en stjärna, med andra ord – en bland alla andra. Livet kom till mig någonstans nere i Paris och jag tror jag måste sluta linda in allt jag säger i poesi.

 

Vill ni stanna kvar ibland i något gammalt? Drömmer ni er också tillbaka till alla stunder som ingen annan kommer veta hände än er själva? Är det inte det som är det otäcka egentligen, att allt du såg och allt du kände är minnen som ingen annan kommer få, och allt försvinner när ditt medvetande upphör? Tror ni det blir som den där tanken ni hade? Det där ni skulle säga? Men någon avbröt och det kom aldrig tillbaka?

 

Från helvetet.

Jim.F

Svartpoet, författare och olydig undersåte till monarkin i trotsåldern. Jag, och den fria viljan är bara här för att förlöjliga dig. För att du inte trodde du hade instinkter.