Jim Friberg: Antonym

Många gånger avskyr jag att titta på bilder av mig själv som en glad, sprudlande nykläckt unge. Det är en vridande magvärk jag aldrig kan fly. Värst är det när mamma också, leende är med på bilderna. Jag känner det som en blixt genom alla åren, för min egen del. Det är lättare att tycka om sig själv som barn. Ovillkorligt lycklig, skrattande, jollrandes. Ovetande som en kattunge. Det är nästan som en konvulsion, en kräkande ryckning som sprider sig genom kroppen när jag ser det och vad man förlorar. Är jag besviken på mig själv? Nej, inte nämnvärt. Tvärtom är jag rätt tillfredsställd vart jag nått de senaste åren och den jag blivit. Jag är den jag är, utan att någonsin igen vara den jag var eller kunna känna vem jag ska bli.

Det jag känner är en sorg, en desperat sorg; över hur jävla onödigt och olyckligt ett liv är. Hur onödig är inte stunden bortsett från att binda band för att bevara liv? Liv som är så överflödigt… Och jag är besviken på livets existens. En poänglös sörja som ingen får bära med sig. Och mycket av det är minnen bort, men när jag inte kan berätta om minnena så kommer de aldrig ha existerat för någon. Och allt blev i onödan igen. Nästan något metafysiskt, minnen. För händelser finns aldrig efter de har hänt mer än en förvrängd bild i allas sinnen under den tid de är där, innan de blåst bort som ett sandslott. Tro mig, en olycklig slump som förde oss alla hit, en olycka helt i onödan, även för den värld som födde oss. En ond olycka.

 

 

Från helvetet.

Jim.F

Svartpoet, författare och olydig undersåte till monarkin i trotsåldern. Jag, och den fria viljan är bara här för att förlöjliga dig. För att du inte trodde du hade instinkter.