Jim Friberg: En lagom kränkt man i sina bästa år

Det är helt tyst i huset när jag går upp. Inte ens solen hörs. En diskret katt följer ibland med när jag väcker allt till liv med en eld, och så är det just det som hörs. Som nu. Ett vinande från draget, dånande från elden och spraket från kådan som exploderar. Jag är trött nu, så trött. Och jag är nästan bara klar med första akten. Kärleksberättelsens första akt. Men jag trivs med det här. Jag hade faktiskt kunnat leva i tystnaden här. Tystnaden ruvar inte på hemligheter som någon som försöker prata bort sitt liv. Och det är i den primitiva tystnaden, utan elektroniska ljud jag söker min tillflykt. För jag är så trött på allt där ute.

Jag har tio dagar till på mig att redigera Kärleksberättelsen och den har fortfarande ingen titel. Helvete, jag kan inte ens bestämma mig vad som behövs berättas eller inte. Jag biter ihop mina käkar gång på gång och försöker fly in i lite underhållning. Eller i alla fall något förledande. Och vet ni vad man kan upptäcka för problem när man ger sig ut i den moderna världen? Minns ni tiden då man fick ha underhållning som bara vara ett tidsfördriv utan någon form av funktionalism i det? Du vet precis som jag att allt bara är en funktion för någon. Annars hade det aldrig existerat. Och att bara få koppla bort med något för att glömma hade tydligen ingen funktion. Jag hittar inte längre något utan en moralsaga i sig, inte ens barnlekar som är befriade från ett politiskt resonemang. Och vi skrattar bara åt det “så hade vi inte kunnat göra idag.” vad än det betyder. Sen när behöver underhållning en politisk bakgrund för att vara okej? Valde vi bara det här för att någon skrek mer? Att det var otäckt att anstränga sig och de kunde inte vara med att tävla för att de var fega, lata, rädda? Sen när låter vi Pojken som ropade varg vara den som ska få definiera saker åt andra? Och sen när blev ni så lata och rädda för konfrontationen att ni lyssnar och spelar med i Pojken som ropar varg? När blev det farligt att inte alla tänker likadant? När blev det så förvånande att inte alla får samma svar med samma input? När blev det så skrämmande för barn att vuxna röker?

En människa är inte mer än tron som reflekterar den till verklighet. För vi har ingen skapare vi kan reflektera. Vi har ingen sanning. Vi har ingen moral. Vi är bara reflektioner av vad som dansade runt oss eller i oss, på ett eller annat sätt. Men det innebär inte att vi är tomma. Och de flesta vill inte ifrågasätta regler och tro mer än den andra. De kan inte. För de är rädda att bli inkarnationen av ondskan som är att motströms i reflektionen. Men runt oss nu finns en konstant elektronisk stress, surrande mobiler, konstant behov av ljud och fördrivelse… Funderar ni någon gång på vad som skulle vara tillräckligt för er?

En smått ironisk inställning till livet. Man vet att det är löjligt skit, men man lever det ändå. Men några gick universitetskurser där de trodde att andras ton i rösten innebär sanning. Så nu dansar de efter andras hjärnspöken. Och jag försökte gå hem från det här, men ni gav mig inget hem att gå till. Och snart tvingar ni mig att bli väldigt provocerande. Jag avskyr politik, för det kräver definition. Jag älskar politik för att det är filosofi. En tankelek där egentligen ingen sanning finns. Och precis som 99 procent av all filosofi så är 99 procent av all politik skapat bara för att skaparen ska passa in i något. Den resterande procenten är bara ovetande om det. Tvinga mig inte till mer nu. Låt mig vara där jag är, långt ifrån er.  Vad är tillräckligt för er?

 

 

 

Ni vill tro att ansträngningen är fel. Att någonting kan göra ont, och vad det än är för mål efter det – är fel. Ett liv kan inte kännas eller vara på det sättet ni tror. Det är en dröm. Och jag kan inte låta sånt vara. De flesta verkar skriva om sånt de fascineras av. Dela med sig av sånt de älskar. Och så kommer jag … och bara skriver om allt som skrämmer mig. Underhållningsvärdet på mig alltså… Välkomna till Nöjesgalaxen.

Från helvetet.

Jim.F

Svartpoet, författare och olydig undersåte till monarkin i trotsåldern. Jag, och den fria viljan är bara här för att förlöjliga dig. För att du inte trodde du hade instinkter.