Jim Friberg: Morgon långt hemifrån

Hemmet kanske inte är mer än ett gömställe för mig. Men hem är alltid ett ord som fascinerat mig mycket. För alla har någonting som de kallar hem. Och jag tänker inte förvandla det här till något carpe diem inlägg. Jag behöver inte ge mig själv den illusionen av något inkluderande eller värdesignalerande. Jag är samma desperata rovdjur som jagar överlevnad som andra. Även om jag inte behöver svälta för att erkänna det.

Mycket har hänt sen jag skrev här sist, och tanken med en blogg är väl att man ska dela med sig på något sätt. Blotta sig för att få uppmärksamhet den bräckliga människan inuti tycker att den förtjänar. Kanske har jag spännande historier från det senaste halvåret. Mycket mer att erkänna. Kanske nya planer och nya mål. Men är det verkligen jag att prata om sånt där? För det är en sak jag finner intressant med mig själv att jag väljer att blogga. För hela mitt liv har jag gjort så mycket för att komma bort från människor. Öka distansen mellan mig och andra. Anledningarna är många och kanske kommer vi prata om det en dag. Men likväl är jag här och skriver om det. Kanske är det bara konstnärens sorgliga behov av att sälja sig själv, eller så är det här mitt sätt att ropa på hjälp. Min flaskpost i havet för att se om det finns någon mer som jag. Eller är det bara ett ett motvilligt hopp i mig, att jag fortfarande vill ha en fot bland andra? Känn er fria att spekulera med mig. Jag är en av de få som fortfarande verkar tåla det…

En eld brinner vid min sida. En eld som jag tänt för att värma mig själv under tiden som jag skriver färdigt Kärleksberättelsen. Kommer ni ihåg den? Det är med sorgliga fingrar jag kommer lämna ifrån mig den snart för att korras. Jag har nog själv blivit kär i karaktärer igen. Jag märker själv att de tar upp så mycket plats i mina tankar när jag är ute och går, eller när jag börjar bli packad om kvällarna. Jag kommer sakna dem varje gång jag går förbi datorn sen. Men jag kommer ge er en chans att träffa Ika, Eli och Lii.

Och trät förkolnas nu. Jag ser bort mot katten som tittar ut på fågelbordet i ett hus långt från mitt hem. Men allt för att bli klar. Allt för att klara nästan vad som helst.

 

Från helvetet.

Jim.F

Svartpoet, författare och olydig undersåte till monarkin i trotsåldern. Jag, och den fria viljan är bara här för att förlöjliga dig. För att du inte trodde du hade instinkter.