Jim Friberg: När vi sålde våra själar till Satan

En av alla historier från Svängsta.

Många gånger undrar jag om det egentligen är de andra som är normala, och jag är bara dum i huvudet. Men sen råkar jag prata med någon och förstår… Jag var bara en charmig observatör av världen, aldrig kände jag mig som en del av den. Ingen kugge i någon maskin eller att det som grönskade och slog ut runt mig berörde mig. Jag vet egentligen inte varför jag kände mig som en utomjording som svävade mellan allting – men alla pratade om allt fint och vara lydig. Jag ville bara vara i vägen och sen få panik över att mina handlingar skulle få konsekvenser. Det var en orolig tid, det där att vara barn. I mitt rum satt jag och ritade bilder av helvetet och lyssnade på Number of the beast och upplevde att det fanns något i det distade mörkret som var mer jag än att sjunga årstidssången i klassrummet. Jag älskade Kiss och blev många gånger retad för det. Att det betydde kyss, det ville jag inte alls känna mig vid. För jag visste innerst inne att det stod för Kills In Satans Service. Ständigt jagad av auktoriteter. Människor som sa att allting var på ett sätt och när jag frågade varför? Kunde de bara svara därför. Jag ville riva ett sånt samhälle. Jag ville riva allt. Bli så primitivt arg som Manson var. Om ingen hade en anledning till varför så brydde sig inte världen tillräckligt om mig för att jag skulle följa den.

Nioåriga Jim, en dag kom en klasskamrat till mig och berättade i matsalskön för mig om hur man kunde sälja sin själ till Satan och få bli allt jag drömde om. Inte behöva lyssna på någon. Man skulle göra horn-tecknet/bock-tecknet/corna, lägga det mot sitt bröst där hjärtat var, och med andra handen kapsla in det så att man skyddade Satans tecken med ens hjärta. Jag tvekade inte. Jag ville så klart bli fri allt så jag sen fick göra som jag ville. Så jag kunde bli som vår svarta katt hemma som alltid gjorde som han ville och blev uppskattad för det. En annan fick ju bara skäll och det var alltid något fel med ens agerande. Om jag släppte in Satan i mitt hjärta så skulle jag ju bli fri allt detta och få bli som katten. Slippa skolan och bara göra som jag ville. Inga mer auktoriteter som bestämde över mig.

Tänkt och gjort, på kvällen hemma i mitt rum, med pirrande mage gjorde jag det. Jag förde upp händerna mot mitt bröst och tog emot Satan. Det kändes inget speciellt, men jag visste att jag i mörkret, nedsläckt och innan jag skulle somna nu blivit fri. Men redan när jag vaknade dagen efteråt, och direkt i skolan så upptäckte jag att jag fortfarande var en nolla som var tvungen att göra som andra sa, för annars skulle jag inte få vara med. Så jag tänkte att kanske måste jag ta beslutet själv, att gå tredje vägen. Inte åt ena eller andra hållet, utan mitt eget. För om jag likväl var tvungen att gå ett håll kunde det fan vara mitt eget. Jag var nog inte ett barn som andra. Och på den vägen är det.

Jag är inte trött på en enda jävla synd.

 

Från helvetet.

Jim.F

Svartpoet, författare och olydig undersåte till monarkin i trotsåldern. Jag, och den fria viljan är bara här för att förlöjliga dig. För att du inte trodde du hade instinkter.