Jim Friberg: Söndag

Kanske är jag bara en av alla de där märkliga, sorgliga människorna som verkar finnas med jämna mellanrum. Jag ser mig ofta som så. Vandrandes runt i någon form av dimma som andra inte vågat gå in i, bara för att upptäcka att jag inte hittar ut.

Jag har lyssnat på alla mina favoritsopraner idag. Få saker berör mig som Tosca. För att vara någon som hängett sig åt Wagner så är det något jag inte försöker säga för högt. Panikångesten om nätterna är tillbaka, men den får mig att konstruera klara tankar om dagarna. Jag ser.

Kärleksberättelsen är hos redaktör nu, och jag väntar spänt. Hoppas andra kan se vad jag ser. För nätterna är långa när man inte vet. Det är nakna och långa böner om att perfektionen kan uppstå när man inte har kontroll och kan ändra allt. Kanske talar jag för döva öron? Tvivlet är, om inte annat, disciplinerande.

Jag tror att jag alltid förmedlat mig bättre i text än i tal. Även om det ibland kan bli lite kaosartat och poetiskt när jag inte orkar redigera en text jag gjort. I tal kräver jag ofta en dialog, ett argument. Någon att bråka med, någon att bita på. Min hjärna verkar inte vilja hålla konversation annars, utan stapplar sig fram i att vilja återberätta bisarra händelser som kanske inte har med kontexten eller sällskapet att göra. Därav har jag väl ett visst ryckte att vara plump. Därför njuter jag även mycket när jag kan få skriva här, varesig det läses eller inte. Det blir ett helt annat manifesterande av liv och tankar som konstant är runt mig. Varje gång jag skriver (och det är ofta) slås jag av tanken om att jag inte skriver tillräckligt. Det är en hatkärlek som jag inte kan hänge mig tillräckligt mycket åt. Och ja, det är en hatkärlek. Någon form av tvångsmässigt axlande av ett ok som ingen annan bär. För ingen annan har skapat det som jag känner måste skapas. Men jag älskar likväl att göra det. För vem skulle annars gjort det?

Titellösheten på Kärleksberättelsen stör mig mycket. När jag inte gör något brukar jag gå runt och lyssna efter ord. Försöker snappa upp meningar i sånger. Människors konversationer kan ibland avslöja vackra ord i följ som väcker tankar, bara man är tillräckligt uppmärksam. Och jag har hittat så många vackra ord, men inget som är rätt för min berättelse. Inga ord har blivit rätt än. Men jag lyssnar på i er alla. I bakgrunden av varje konversation är jag och plockar åt mig orden ni använder. Och när jag väl hittat det. Kommer ni aldrig veta vem av er det var som sa det.

 

Från helvetet.

Jim.F

Svartpoet, författare och olydig undersåte till monarkin i trotsåldern. Jag, och den fria viljan är bara här för att förlöjliga dig. För att du inte trodde du hade instinkter.