Jim Friberg: Tills allting tar mig

Det är sorgemygg överallt. När man har feber slösar man får många gånger bort värmen med att försöka kyla sig själv. Idag fryser jag och verkar inte kunna bli varm. Försöker röra min kropp till värme, men den säger stopp. Den börjar värka, och då blir inga verk gjorda. För jag lekte med elden, och nu är det många år senare. Jag har saker att ordna upp. En värld att kasta om, det här går inte längre. Jag har varit kastad åt mig själv i tröttheten från ett liv den här veckan. Det har varit tyst. Varje kväll har jag stirrat på den feta pappershögen som är Kärleksberättelsen som kommit från korraren förra veckan. Jag borde göra det… för jag har bara till imorgon på mig, sen ska den vidare till förlaget.
Det känns som att jag är trött på att skriva för ett tag. Trodde inte jag skulle säga det redan. Men jag är trött på det nu. Jag behöver fly undan i någonting som jag kan ta på. Något som inte är att försöka måla, förvandlat till ord, bilderna jag ser inuti mig. Just nu dödar det mig. Jag har inte förmågan nu. Jag måste göra något nytt. Hitta en ny elchock innan jag gör det igen. Falla för att resa mig. Min himmel blev svart och jag Shakespeare dog i havet av tvångsreklam. Jag har så mycket jag borde vara ledsen för, men har aldrig kunnat vara – i det här samhället där man ska bära bördor för allt. Känner ni också så ibland? Att rycka bort sig från ens dröm och tillbaka till lidandet för att sen vakna upp och känna stressen av att komma närmre döden är det som får er att prestera? Ursäkta den långa utläggning. Men en svart himmel är alltid likgiltig, och den tillåter dig aldrig att spegla ditt ansikte i den, som det svarta vattnet. För du är under den. Och när solen gått som mina glödlampor, då vet jag att det är dags att göra något svart tillbaka. Och förråda sina egna lagar och regler kan vara den bästa början i den här framtidslösa världen. Drömmar är inte gjorda för någon, de är gjorda av någon.
De påstår att jag är en slav för något som jag inte ser existerar. Jag har hela mitt liv vant mig vid att bryta mig ur bojor för att aldrig lyda något annat än mig själv. Men när jag inte ser bojan som de smitt? Är det lika mycket religion som det andra då? Auktoriteter sticker alltid ut dina ögon för att kunna berätta för dig vad det är som är runt dig. Och jag har börjat känna många såna situationer runt mig sista tiden. Det varnar i mig att någon försöker förslava mig igen. Och inget kväver någon mer än sånt som man inte ser. Jag tänker inte lyda en enda världsregel som jag ändå inte ser, jag tänker inte böja mig för en värld som aldrig kommer bry sig om jag existerar eller inte. Och jag tänker inte slåss. Jag dör hellre. Är jag ensam i det här också?
Jag ska iväg och sälja lite böcker nu, och jag ser ut som fan. Men jag jagar inte att se vacker ut. För skönhet försöker alltid behålla vad det har och är rädd för att jaga något annat. Dockor andas inte, kom ihåg det. Och även om jag tror att framtiden slocknade någon gång på 40-talet och att det inte finns en himmel för någon, även om jag bränner mig på saker och hoppas att jag kan fly snabbare än andra. Även kvällar jag önskar att jag inte hade fötts eller hoppat av världsskivan tidigare så vet jag att jag har saker jag måste göra med den här slumpen av händelser som blev jag. Och när andra bara försöker sälja dig värdelöst skit så tänker jag ge er sånt som jag anser är bra nog. Realism betyder inte automatiskt att något är bra. Men mina böcker kommer vara askan som jag lämnar efter mig, och inte min kropp. Askan som visade verkligheten andra inte såg. Och jag ska slåss mer, senare. Leva idag, och slåss imorgon. Jag ska sträva efter att vinna igen, imorgon.

Det är aldrig chansen hur mycket du kan vinna som styr, det är risken att inte förlora mer än du kan hantera. Kom ihåg det barn, jag är från helvetet.

Jim.F

Svartpoet, författare och olydig undersåte till monarkin i trotsåldern. Jag, och den fria viljan är bara här för att förlöjliga dig. För att du inte trodde du hade instinkter.