Memento; Chester

Chester. 
 
Jag dippade ganska hårt i helgen. På Söndagen var jag utmattad nere på botten av känslor av hopplöshet och tankar på att fullständigt ge upp på grund av olika anledningar. Jag besöktes av onda tankar jag inte haft på länge. Sedan tidiga tonår, kanske ännu tidigare, har jag precis som många andra lidit av olika sorters psykisk ohälsa. Det pendlade från självmordstankar och självdestruktivitet till känslor av otillräcklighet och maktlöshet. Mitt expresståg till Fucklife City var garanterat delvis triggat av din bortgång för aldrig har någon som jag aldrig träffat berört mig så mycket. Jag tog det hårt. Men precis som så många gånger förr lyssnade jag på din musik och igen hjälpte den mig. Musiken har alltid varit central i mitt liv och inget band har gett mig så mycket som Linkin Park.
 
Jag tror du förstod vad du gjorde och hur du påverkade människor. Jag tror också att vad många människor inte förstod är hur naturligt det kan vara att vara stark för någon annan när det känns som en omöjlighet att vara det för sig själv. Men du var stark och du är det fortfarande. 
 
Du hjälpte mig att se hur jag genom musiken kunde få utlopp för all min ilska och vrede mot världen. Och mot mig själv. Du hjälpte mig hitta min röst och mitt skrik. Att bli medveten om att jag inte var ensam i att kämpa mot mina demoner och min osäkerhet. Att ge en djupare insikt i en relation där destruktivitet föder destruktivitet och vad priset av den sortens kärlek innebär. Att våga säga ifrån. Att det är okej att ge upp. Kraften i att bryta vanor och ovanor även om man inte alltid vet varför. Att inse att någon egentligen pushar dig längre bort när man tror man är nära. Att hitta modet och kraften att förlåta mig själv för vad jag gjort. Att börja om igen. Att våga vara bättre. Att våga ha hopp för framtiden och att kämpa för något. Även om man bara är en spricka i ett slott av glas.
 
Jag vet heller inte hur långt det hade tagit för mig att våga ta steget in i musiken eller att våga hoppa och blanda som jag gör med/från genre till genre. Någon måste vara först och ingen gjorde någonsin någon större skillnad genom att vara som alla andra. Du och Linkin Park utmanade allt och därför lyckades ni förändra allt.
 
Så till och med nu när du inte finns med oss längre i det här kriget, när du krossat alla våra hjärtan och lämnat ett space som ingen och inget kan fylla, till och med då broder hjälper du mig och miljontals andra med din röst, din kraft och din kärlek. Jag önskar jag hade fått träffa dig och tacka dig personligen. Jag önskar att våra musikaliska vägar skulle korsats en dag och jag önskar att alla kunde gett dig styrkan att fortsätta på samma sätt som du hjälpt oss att göra det. Du är för alltid i våra hjärtan och din musik kommer leva vidare för evigt.
 
Vila i frid.
 
I mörkret kommer för evigt din röst vägleda dem som behöver det. 
 
 
“when my time comes, forget the wrongs that I’ve done. help me leave behind some reasons to be missed. don’t resent me, when you’re feeling empty. keep me in your memories, leave out all the rest”

Sebastian.C

Chefredaktör 1 eller 2 beroende på hur ni vill se det. Individualiteten, musiken, katten, förvirringen och kreativiteten.