Memento; Det här med att få kicken

Det är en lustig känsla att få sparken från en arbetsplats där man faktiskt känner att att man hittat hem till viss del. Inte från det här jobbet (även om jag såklart känner mig hemma här också) utan från mitt andra nattjobb. Risken finns ju som ni säkert sett att även min redaktörstitel ryker i Februari, så det ska bli spännande. Jag och mitt nudelskafferi är redo. Ännu mer lustigt är det hur som helst att anledningen till sparken är att jag inte skött mitt jobb enligt resterande personal. Det får jag höra ifrån chefen istället från individerna jag jobbar med.

Jag kan ärligt säga att jag har haft nätter jag har slackat och skjutit upp sysslor men handen på hjärtat, vem har inte gjort det på sin arbetsplats? Och jag valde även att trotsa en kommunal regel för att jag ansåg att det låg i ungdomarnas (som jag jobba med) bästa. Jag ändrade mig dock i det sista efter en enad protest från resterande personal så no harm done. Mer än lite sura miner då. Nu får jag höra att det pratats en längre tid om att jag inte engagerar mig tillräckligt i grabbarna och att den sovande personalen inte känner sig trygg när jag jobbar men det är bara typ en och en halv person som konfronterat mig om detta. Eller nej, det var typ om en annan grej. Det är ju ganska lätt för mig att förbättra eller förändra mitt arbetssätt om mina “kollegor” inte pratar med mig om det. Eller nej det är det ju inte.

Så nu sitter jag här och funderar på vem som sagt vad för det finns knappt en enda (jo typ en.. Kanske två) av mina s.k. kollegor som haft respekten eller modet att våga berätta för mig direkt vad de tydligen tycker och tänker om mig. En del av mig vill läcka ut vad ni sagt om varandra för en del av mig är såklart rätt lagom bitter men det skulle ju innebära att jag går bakom ryggen på er och förbrukar det förtroende ni gett mig och jag är inte sån. Det är inte min plats. Men har jag problem med någon så pratar jag med den personen. I min värld är det så vuxna gör. Att snacka bakom ryggen känns väldigt mycket som sandlådebeteende.

Ni som känner mig vet att jag försöker att inte klaga alltför mycket och det ligger extremt sällan i mitt intresse att skvallra om andra. Däremot känner jag att jag får ventilera lite här, jag nämner ju inga namn, som en lagom stor kompromiss. Den här bloggen är ju till för att just det. Att ventilera. Ärligt. Så sådär. Ventilerat.

Jag ska inte sticka under stolen med att detta sätter mig i en något knivig ekonomisk situation men det lär inte gå någon nöd på mig mer än den saftiga panikångestattacken jag krigar igenom nu och de som kommer.

MEN! Jag kommer kunna sova efter att ha varit vaken i typ ett år. Jag har två nya PS4-spel jag ska ge mig på. Framförallt kommer jag ha en jävla massa mer tid och energi till musiken och det är jag vansinnigt glad över. Med lite tur kommer jag skapa möjligheter att träffa grabbarna i musikverksamhet jag förhoppningsvis kan driva senare detta året. Kanske ganska mycket tur. Här kommer i alla fall den tunga biten – jag kommer sakna grabbarna. Jävligt mycket faktiskt. Och faktiskt dom roliga stunderna med er som jag jobbat med också. Vem som än sagt vad så vet jag att varenda möte som sker i livet har något att lära oss och jag har faktiskt skrattat, genuint, äkta, med var och en av er.

Risken är ju såklart nu att någon av mina kollegor som tycker jag bör stå till arbetsmarknadens förfogande läser detta och ser till att jag inte får jobba mina sista pass (Januari ut) pga att de känner sig obekväma. Och i så fall.. So be it. Jag hoppas såklart inte det.

Och för er som kanske tror jag skulle skämmas över att jag fått kicken… Nej. Inte alls. Ibland går saker inte som man har tänkte sig. Tråkigt, men jag ser ingen anledning att inte vara ärlig om det. Folk får ju reda på det tids nog ändå.

Tack i alla fall för den här tiden mina “workies” och hoppas ni blir mer nöjda med nästa nattvakt. Och tips till alla andra som förlorar jobbet – försök se alla saker ni kan göra med er nyvunna tid ,för dom finns och det hjälper en aning!

Toodaloo.

P.S. På tavlan i visningsbilden ska det tydligen stå “peace and harmony” någonstans. Något som känns typiskt bra att eftersträva i en sån här situation. Och nej, jag kan inte den kinesiska som är skriven på bilden så det kan lika gärna stå “grillade katter i surdeg” på den. Jag väljer att inte tro det. Later.

Sebastian.C

Chefredaktör 1 eller 2 beroende på hur ni vill se det. Individualiteten, musiken, katten, förvirringen och kreativiteten.