Memento; Pokémon MF Snow

Shoo. Läget? Jag har ont. Jag har haft ont förr men har jag har aldrig haft ont så jag känner mig 60 år äldre. Alltså på riktigt. Ställena jag har ont på är nämligen knäna, ryggen och konstigt nog höfterna.

Frågan ni alla vill ställa är såklart: “Har du (som gamla människor gör) dansat conga runt hela Karlskrona centrum mitt i natten i snöstorm?”

Ja kära fans och lovers. Nästan. Men det är inte congadjävulen som satt klorna i mig. Det är Pokémon Muthafuckin’ GO. Det förrädiska spelet, i maskopi med min dröm att en dag bli nyttigare, fick mig att 00.30 få för mig att “nu har jag skjutit upp det tillräckligt. Springer jag inte nu så springer jag kanske aldrig igen”.

Tack vare Pokémon GO slutade det med att jag sprang 2,2 mil istället för 1 som jag siktat på… Eller sprang. Jag sprang lite, joggade lite, haltade mycket och kan vid viss tidpunkt ha krupit. Det tog mig… Lång tid. Extra lång tid eftersom jag på grund av otränad fot, snedtramp och diverse köldskador haltade de sista 6 km. Som en krigshjälte. Jag hade Die Hard-soundtracket i lurarna…

Nu ligger jag i alla fall här i soffan två nätter senare och gnyr som en uråldrig man med trippel njursten, men på plussidan:

* Wämö-parken och sjukligt spöklikt vacker när den är täckt i snö nattetid.


* Jag tog över varenda jävla Pokémon-gym i stan + de två i Wämö-parken. Och jag gjorde det UTAN bil (jag snackar med dig, råttan i vita Volvon!).

* Jag kan avslöja jag att jag har en gammal krigsskada när folk frågar varför jag haltar eller stönar när jag ställer mig upp/sätter mig ner. 

* Jag kan nu vara säker på att om Blodomloppet blir flyttat till Arktis så pallar jag trycket.

Och just nu spelas:

Have a war-hero-weekend playas!

Sebastian.C

Chefredaktör 1 eller 2 beroende på hur ni vill se det. Individualiteten, musiken, katten, förvirringen och kreativiteten.