Oförskämd blogg: Ingen värld för helgon

Jag tittar upp i taket idag. En färglös, fantasibefriad yta. Många gånger önskar jag att jag var bättre på metaforer. Men det finns för mycket att göra just nu. Ingen mat smakar, ingen kraft är värld sitt pris.
Det drar ihop sig mot två årsdagen för min mormors bortgång. Och även om jag inte är riktigt den som tror datum besitter någon magi så jagar det mig långsamt mer och mer. Det blir svårare för varje dag att komma upp ur sängen. Två år av att sakna telefonsamtal som jag aldrig ville bli av med. Nu var det längesen någon ringde bara för att någon ville höra min röst, som hon alltid gjorde.
På ett sätt är den där saknaden som kommer av kärlek som snöns fall. Den kastas runt och runt under ett liv, men sakta vinner tyngdlagen. Den lägger sig över det som grönskat och täcker allt tills nästa vår. Och gång på gång få skakas upp av den slitande vinden i en nostalgisk saknad. Den där hjärtskärande grejen.
För två år sedan lade jag dag efter dag på ett sjukhusrum många våningar upp i Karlshamn. Jag glömde bort att andas själv många gånger bara för att jag skulle lyssna mig till vilket som var hennes sista andetag. Utmärglad vred hon sig i värker och förtvivlat skickade jag in morfin in henne, bara för att hon skulle orka prata några ord till. En natt, när det var som värst. När hon bara svettades, lade jag mig jämte henne i hennes trånga sjukhussäng och pratade lågt i hennes öra. Jag pratade om när jag var barn hur hon och jag plockade långt gräs och knöt små fågelbon av det som vi gömde på platser som fåglarna kunde hitta dem. Och när vi sprang runt och letade efter klykade pinnar för att mormor skulle visa mig hur man gjorde ett vattenhjul… Barnlekar som var så långt borta i en cancervärk men ändå som ljusets kraft i sagorna när allt bara är mörkt. I hennes värk pustade hon ut, med ett leende “mycket att minnas”. Leendet var ärligt, och tyst grät jag ännu fler tårar som hon bett om att inte få se.
En eftermiddag frågade jag henne, när hon hade tre veckor kvar att leva, om det fanns någonting hon ville säga till mig. Någonting hon önskar varit annorlunda, någonting hon ville reda ut eller något vi hade osagt. Hon tittade på mig med solen i ögonen och sa till mig “du och jag har inget otalt. Du var alltid där. Vi har alltid haft det fint”. Tyst gick jag ut och rökte igen, med en ursäkt att jag skulle ordna något att äta. För hon visste inte att jag börjat röka igen, och gömde mig utanför sjukhuset för att lyssna på Wagners Siegfrieds begravningsmarsch och gråta att den enda som sagt så till mig skulle gå nu. Den enda relationen jag lyckades bygga så bra skulle ta slut.
Några nätter senare frågade hon om jag visste hur döden såg ut, för att jag var hennes lilla uppslagsverk. Jag pratade om värmen av ljuset som kommer när hjärnans synapser börjar skicka signaler för att lugna sig själv, ungefär som hur en katt stresspinner. Hur det skulle ge henne ett lugn på grund av att hjärnan skulle tömma alla sina endorfinreserver. Hur allting bara skulle vara lugnt, skönt, varmt, smärtfritt. Jag bad henne njuta av känslan. För sen skulle hon inte märka mer, och hon skulle inte ens märka när det hände. Hennes svettiga hår nickade mot mig. Aldrig visade hon dödsrädsla mer än den tidigare morgonen i april då hon ringde mig med ångesten för påträngande, inte heller efter jag berättat allt.
Det är fortfarande några veckor till för att två år ska då tills hon tappade medvetandet. Då hon bara skulle ligga och vrida sig i smärtor och jag skulle be henne att ge upp. Att inte straffa sig själv med att lida mer. Att det var dags för oss att börja sakna varandra. Att vi hade haft fina liv ihop och att hon inte skulle plåga sig själv mer. Ingen av oss var värda det lidandet bara för att ligga i ett tillstånd som flimrade mellan att öppna ögonen, hallucinera av smärtan och sen försvinna. Jag och min syster låg vakna med henne om natten och sa till henne att det var okej för henne att dö. Ingen skulle beskylla henne för om hon inte ville ha ont mer. Men hon tänkte inte ge upp. Hon skulle bita sig kvar ännu ett tag till…
På ett sätt tror jag än idag att hon älskade oss för mycket och ville desperat ha lite tid till med våra röster…

Jim.F

Svartpoet, författare och olydig undersåte till monarkin i trotsåldern. Jag, och den fria viljan är bara här för att förlöjliga dig. För att du inte trodde du hade instinkter.