Oförskämd blogg: Om Facebookdelningar

Jag tänker hänga upp mig på likriktningscentraler, och just rädslan för att vara osynlig för dem.

Forum blir likriktningscentraler, om de så är höger, vänster, upp eller ner. Det är nästan som en sann fristående öppenhet är nåt vi inte biologiskt klarar av.

Människor verkar ofta söka tryggheten i att bli slavar under en idé om att vi är osynliga ifall vi inte är speciella, unika eller kända. Och tillhör de en grupp, så är de synliga för den gruppen. En identitet. En social ställning är det som vi desperat alltid försöker bibehålla. Varför existerar “att pudla”? Av just den anledningen. Man vänjer sig vid en social status och tänker slåss för att behålla den.

Detta blir på nåt sätt ett omedvetet tänk, att vi är alla dåliga som inte spenderat vårt liv med att prägla den här synligheten. Betyda nåt för andra och skrika om hur jävla godhjärtade vi är. Värdesignalera är ju en grej, eller hur.

Det är en tid av förvirring runt att vi faktiskt kan betyda nåt utan att vara Instagramkändis eller en av Facebooks supermänniskor. Att vår åsikt är viktigare för andra att höra än att egentligen skapa den för oss själva.

En tid då vi drabbats av en tomhet som får oss att känna oss precis som förbrukningsprodukterna vi konsumerar. Och därför måste vi sätta ett märke på oss själva med vår egen reklam så folk kan se oss och definiera oss. Göra oss mer exklusiva. Så vi kan sluta vara betydelselösa osynliga. Definiera oss själva genom allt tydligare oförskämdhet på grund av att vi idag ”vet hur det funkar”. Detta kan vi göra på flera sätt – dels genom min tidigare lätta hint om konsumtion. Att vi skapar ett märke på oss själva genom andra varumärken, och min favorit Facebookdelningar.

Man definierar inte hur man tänker och varför. Man delar nånting på Facebook utifrån en magkänsla om vad som är rätt, eller det ännu värre ”vad som borde vara rätt”.

Vi lever nu så länge att själva mängden liv verkar blivit ett problem. Det är så långt att det är fyllt av dötid. Vi har vidtagit en del nya åtgärder för att fylla detta med nåt. Konsumtion, socialmedia, tv och andra flykter – illusioner från den innersta kärnan i oss. Fan, till och med att skaffa barn har blivit en del i sökandet av att matcha illusionen. Ett sätt att leva upp till sitt fingeravtryck.

På ett sätt kan jag köpa att det är upprunnet ur en kändisdyrkan vi utvecklat. Och den spegelbild som vi får som innehållslösa tillföljd av det här. Är den moderna människan så jävla beroende av andras åsikter idag att vi inte ens har tid för att reflektera fram egna? Måste verkligen dina åsikter vara så beroende av vad som delas på Facebook? För åsikter är ju bara symboliska tills de skrider till handling?

 

Facebook är bara ännu en grej av alla illusioner vi stöter på som kommer i vägen för att kanske kunna ta reda på vilka vi egentligen är – och få nåt annat att prata om än det biologiska ursprunget till känslor, meningslösheten, döden, isolationen… friheten?

Men även jag delar på Facebook, och även jag faller ner i saker i mitt flöde av inressanta artiklar. Så jag är inte här för att fördöma. Jag vill bara uppmuntra till reflektion över argument, som kan lika väl vara fel.

 

Från helvetet.

Jim.F

Svartpoet, författare och olydig undersåte till monarkin i trotsåldern. Jag, och den fria viljan är bara här för att förlöjliga dig. För att du inte trodde du hade instinkter.