Oförskämd blogg: Om Otherkin

Det är inte första gången jag krockar med Otherkinkulturen. Men idag var väl första gången det slog mig hur den fria viljan har förvandlats till en vilja att slänga en stoppkloss framför all personlig utveckling.

Människan är av naturen lat. Eller ja, allt som konsumerar energi har en tendens till lathet. För nåt annat skulle inte vara effektivt. Varför göra nåt man inte behöver?

 

För första gången mötte jag idag argumentet om att ”Du kan inte se min spegelbild som jag”. Bra analys. Men jag kan dock applicera annat jag vet på vad du hävdar att du befinner dig i. Orkar du anstränga dig? Kom med nåt och överbevisa mig.

För jag blev på nåt sätt påmind om hur katters mentala växande (om du ser skämtet i det här som jag upptäckte vid redigerandet, vad bra för dig) och utveckling – eller vad vi ska kalla det – upphör i fångenskap. De hamnar i nåt läge där de fortsätter vara en bit kattunge hela livet. Vilket blev hur Otherkins spegelbild blev för mig. Ett djur som på nåt sätt blev kvar i barndomens lek, för att de tilläts, för att det var mer spännande och bekvämt. Det är som att när människan tämde sig själv så gav den även sig en tillåtelse att inte ta utvecklingen på allvar – för den blev bekväm och matad med allt.

Utanför det här med att vara tämd finns meningslösheten i att vara vid liv och den självmedvetenhet det kan erbjuda. För ett barn finns inte den sortens meningslöshet. Meningslösheten ligger hos dem i att till exempel inte kunna presentera en spännande lek att delta i. Så ser jag det även här.

Vi alla är rädda. Vi alla konfronteras av meningslösheten. Meningslösheten i att inte vara nåt för andra skrämmer oss. Att vara osynliga. Och rädsla slukar en enorm mängd energi. Vi är ett flockdjur med sociala problem.

Den här typen av snöflinga existerar på grund av en väldigt barnslig meningslöshet. Och sen kanske årtionden framför media som uppmanat till att vi ska vara rädda för att vara osynliga. Det går dock inte att undvika att det är förunnat barn och kändisar att ha nån som ständigt tittar och applåderar. I världen utanför lekbubblan lever vi osynliga i en mer krass värld. Vi måste bevisa vårt värde för flocken och får den aldrig gratis.

Att känna sig applåderad och stolt över att man kunde sätta en titel på sig själv för andra. Vi alla minns väl dagen då vi tog våra första egna tramptag på cykeln?

Så fan ta en tyst jävla minut för dig själv. Helst år. Umgås med dig själv för helvete. Släpp taget om din barndom. Sluta lek. Inse din dödlighet och trampa igenom nihilismen för friheten du kan få för den uppoffringen. Dagarna går. Och inget av det kommer tillbaka. Umgås med vänner, unna er lite ironi och dö i frid. I slutänden är du biologi som ska knulla fram en ersättare och sen dö. Det har varit så i några år nu om nån missat?

 

Från helvetet

Jim.F

Svartpoet, författare och olydig undersåte till monarkin i trotsåldern. Jag, och den fria viljan är bara här för att förlöjliga dig. För att du inte trodde du hade instinkter.