Oförskämd blogg: Så det var så här det skulle sluta?

För två år sedan satt jag vid den här tiden på en begravningsbyrå. Lätt distanserad efter månader av sömnlöshet. En hel sommar av att vakna om nätterna med tanken “dog hon nu?”. Det är precis så omöjligt att somna om efter det som det låter. Jag var irriterad då jag blivit ombedd att skriva en text till mormor att ha i dödsannonsen som farsan viftat bort med något som bara jag begrep. Men jag lät min ilska vara. Ibland måste man bli arg för att glömma sorg. Men sorg är respekt för den du älskat som försvunnit, och det är fel att välja bort den mot ilska för de levande.

Det var inte min natt att vaka vid mormor, det var mammas. De senaste veckorna hade mormors medvetande stängts in bakom smärtan av tumörerna i buken. Okontaktbar låg hon och vred sig i kramper. Dag ut och dag in satt vi med den ljudet från den där jävla morfinpumpen som gav ifrån sig ett lätt pip och surrade in ytterligare en dos var tjugonde minut.
Min syster hade varit nere för sista gången och besökt salen cirka två veckor innan. Hon och jag vakade ihop om nätterna, turades om att sova, men som vanligt pratade vi lite. Men nu var det bara jag och mamma kvar, syrran hade inte fler lediga dagar. Mest satt mamma dagarna och jag nätterna, satt och satt och pratade om minnen och personer som vi kände gemensamt. För hörde hon fortfarande skulle hon bara få höra om den lyckliga tiden med morfar, innan han blev sjuk och dog.
Innan hon förlorade medvetandet hade jag sagt till henne hur mycket jag älskade henne och med låg röst hade viskat tillbaka att hon älskade mig också, och att det var synd vi inte sagt det tidigare. Sen hade hon leendes berättat historien om natten hon och morfar träffades för första gången och gick på bio ihop. De hade hållit händer i mörkret och sedan tyst pussat på varandra i baksätet av en bil på vägen tillbaka till Hällaryd. Jag berättade om den historien igen för henne. Jag berättade för henne gång på gång hur hon alltid varit så snäll mot mig och att jag aldrig skulle glömma det. För aldrig hade någon gått runt i världen som hon och alltid väntat på att jag skulle komma. Alltid hade hon några skivor av mitt favoritbröd i frysen, eller den där förbannade hallonkrämen. Det var mitt tacktal till henne, och min ursäkt för många av de oroliga åren då jag bara försökte driva mig själv till en brant.
De sista nätterna hade jag skrivit på en vaggvisa till henne. Jag vet inte vart den tog vägen sen. Tanken var väl mest att ha någonting att viska till henne när det blev pinsamt tyst i sjukhussalen och det enda som surrade var morfinpumpen.

En sista solnedgång den 16 september, och jag åkte hem för att försöka sova hemma i en liten lägenhet på 21 kvadrat som jag hyrt bara för att inte vara många minuter bort. Om och om igen så lyssnade jag på Richard Wagners preludium till Parsifal då inget påminde mig mer om en människa som kämpar för sina sista andetag än just det det.
I svarta lakan somnade jag den natten, och timmarna gick och min kropp följde efter.
Kvart över fyra ringde min telefon och mamma sa till mig att nu var det inte långt kvar. Andetagen var närmast borta. Jag sprang ner i garaget och tog min bil med Siegfrieds begravningsmarsch i öronen. Karlshamn var öde. Svart och upplyst av gulorangea gatlampor. Motorn dånade och inga rödljus fanns för mig. På sjukhuset ringde jag på porten och blev insläppt. Rusade till hissen, och där, i den trånga hissen med ljusblå dörrar slutade hennes hjärta att slå.
Så det var där det tog slut. Men hon var fortfarande varm när jag böjde mig fram och pussade hennes panna och kramade om henne, ett lik som inte hunnit stelna. För antagligen skulle det vara sista gången jag skulle få krama en människa som henne.
En jämnårig sjuksköterska från en parallellklass på högstadiet kom in och i ett glödlampsupplyst rum bytte vi mormors kläder till sånt som hon brukade bära. Fast nu var allt lite för stort. För av en tjock och glad tant fanns inte mycket kvar. Jag drog min hand över hennes kind och kände hur hon börjat kallna. Ödmjukt tackade jag för hjälpen och vi så började jag och mamma ringa dit alla, till det trånga sjukhusrummet.

Hon var död och låg i sängen med ett finurligt leende, stelnat i hennes ansikte. Hon hade somnat in med det, och det kändes lite typiskt henne.
Morgonen var disig och lång. Det var sorg i världen som aldrig tog slut. Men det var så här det slutade. Och det enda som återstod för mig den dagen var en begravningsbyrå, innan jag i hemlighet körde till mormors lägenhet och bara grät våldsamt och ulkandes över att nu har blivit berövad någon jag älskade.

Dagens bild är från mormors konfirmationsfoto. En okysst tid i ett tidigt femtiotal.

 

Från Helvetet.

Jim.F

Svartpoet, författare och olydig undersåte till monarkin i trotsåldern. Jag, och den fria viljan är bara här för att förlöjliga dig. För att du inte trodde du hade instinkter.