Eremiten

För ett kort tag sedan gjorde jag slut med min flickvän. På grund av.. anledningar. Exakt vad anledningarna var behöver vi inte gå in på.
”Nej usch vad tråkigt”, säger de allra flesta. ”Så jobbigt, vad ska du göra nu då?”
Det är ju såklart uppskattat att de bryr sig.
Men det enda jag tänker är: ..måste det vara något negativt att göra slut? Uppenbarligen fanns det en anledning till uppbrottet, menar jag. Jag säger inte att jag är den som flyr så fort något blir jobbigt, tvärtom. Om man verkligen tror på sitt förhållande och vill vara kvar så bör man för all del kämpa tills man kryper fram på blodiga knän och mer därtill. Kärlek är vackert. Det vet jag att det är.
Men jag vet också att saker och ting inte alltid är som de ser ut att vara. Jag vet att det ibland smärtar mindre genom att faktiskt bara släppa taget och inse att vissa saker inte är menade att vara, och jag har tillräckligt stor självrespekt för att inte utsätta mig för något jag vet är destruktivt. Jag antar att den stora anledningen till att folk beklagar över uppbrott är för att det markerar ett slut. Min erfarenhet säger mig att de flesta inte är särskilt förtjusta i slut. Det är väl egentligen inte jag heller, men å andra sidan handlar det snarare vad för slut det handlar om. Vissa saker måste vissna för att annat ska kunna blomma, och det är så cirkeln sluts. Jag mår bra, kanske till och med oförskämt bra när jag tänker på hur folk frågar mig ”vad jag ska ta mig till nu.”
Tja, jag vet inte, kanske skriva, kanske läsa, kanske tillbringa tid i skogen. Eller kanske gå på bio, caféer, besöka museum och på så vis ha små regelbundna dejter med ingen mindre än mig själv. Förhållandet med mig själv är minst lika viktigt som förhållandet med någon annan. Jag har aldrig varit rädd för att göra saker på egen hand. Herregud, det är snarare tvärtom. Jag märker att många av mina bekanta säger sig tycka det är jobbigt att gå och köpa en pizza själv, men själv vet jag knappt ens hur man lär känna någon man faktiskt kan gå och ta en pizza med. Det är ju en hel vetenskap att lära känna folk!
Riktiga vänner skaffar jag gärna, om jag bara kunde komma på hur, som den introverta eremit jag är.
..Vad gäller det andra så vet jag att den som är rätt för mig existerar. Jag vägrar tro annat.
I det stora hela handlar det nog egentligen bara om tid. Att vara på rätt plats vid rätt tidpunkt och att ha tålamod.
Och att inse att saker och ting så småningom kommer att falla på plats.

 


Tristan Saraldor
Författare & Krönikör

Sebastian.C

Chefredaktör 1 eller 2 beroende på hur ni vill se det. Individualiteten, musiken, katten, förvirringen och kreativiteten.