Hem ljuva jävla hem…

Jag flyttade till Karlskrona i onsdags för en och en halv vecka sedan. Jag var så himla ivrig och på gång.
Så förväntansfull.
Jag hade inget annat än familjen i Malmö, ville iväg, komma bort.

Nu har jag varit här i en och en halv vecka. Jag och hunden Selma.
Tillsammans bor vi med Johanna i en trea, med Johannas hundar, Selma och Nemo.
Johanna sjunger och lagar mat, är glad och framåt. Fullt hus.
Vi trivs bra ihop. Drömläge vid havet. Långa promenader vid skog och vatten varje dag.
Sommaren är fortfarande närvarande. Här har jag fina vänner, inte så många. Men de håller sig närvarande, även de.

Ändå sitter det där och gnager.
Den där känslan som tar mig tillbaka till barndomen.
Pjamaskalas hos vänner. Nätter hos mormor i stan.
Perioder och stunder i livet som ska avnjutas.
Men ändå infinner det sig, det lilla knorret i magen.

Känslan, som om jag ger den en gnutta för mycket utrymme, framkallar en tår eller två.

Hemlängtan.
Hem ljuva jävla hemlängtan.

Vad är det då jag längtar hem till? Familjen, såklart. Men de finns ju på sociala medier.
Spenderade jag tid med familjen i Malmö? Absolut. Men mest spenderade jag tid hemma i mitt eget hem, med mitt eget liv och allt vad det innebär.

Så vad är det jag längtar hem till?
Bilden av mig i mammas soffa med en kopp te?
Kanske. Men det är ju vardag.
Tanken på vin och cigariller på pappas balkong? Absolut. De kvällarna är fantastiska.

Men när jag tar tag i den där lilla känslan, ruskar om den, och frågar mig själv vad jag längtar hem till.
Då får jag inga direkta svar.
Jag saknar en tid som har varit, vänner som försvann, kärlek som aldrig höll.
Jag saknar sommarnätter vid eldtunnan, högtider med familjer, kvällar på klubbar,
resor och äventyr med personer jag inte längre känner.

Hemlängtan. Känslan som gör oss alla till små barn igen, barn med darrande underläpp.

Hemlängtan är alltid det som fått mig att återvända.
Men hemmet är alltid det som drivit mig på flykt.

Plötsligt längtar jag efter allt det där som drev mig till vansinne – tristessen, vardagen, samma ansikten på samma gator. Här känner jag mig alldeles för anonym. Här har jag inga konflikter med någon, ingen som pekar och skrattar, ingen som tar en omväg för att slippa möta mig, ingen som stannar och hälsar på gatan.

Längtan efter något vi annars sällan uppskattar.
Jag vet inte vad hemlängtan är.
Hem ljuva jävla längtan.
Jag vet bara att jag önskar att mamma var här just nu och sa till mig att plocka upp mina trosor från badrumsgolvet.


Sabina McDowell
Webbredaktör
sabina@nojesgalaxen.se

Sabina McDowell

Jag är chefredaktör på NöjesGalaxen sedan augusti 2016. Jag har tidigare arbetat som nyhetsreporter på bland annat Lokaltidningen, Blekinge Läns Tidning, Sydöstran, Skånska Dagbladet och som frilansare i mitt eget företag McDowell Media. Jag är sydöstra Sveriges kanske coolaste tjej och bästa fickparkerare... jävligt ödmjuk, dessutom.