Krönika; En dag går det över. Eller inte.

Jag publicerar den här texten för att det fortfarande är ett socialt stigma kring att killar snackar känslor. För mig känns det också viktigt att någon som visar framgångar och bra sidor utåt också vågar vara ärlig och visa sina kamper och svagheter och kärlek är väl egentligen både en svaghet och en styrka hos oss alla. Eller är det verkligen en svaghet?

Att ha upplevt ett hav av en kärlek som är så stark så den käkar upp dig, fräter sönder din essens, tar dig från himmel till helvete och spottar ut dig igen varje gång du kommer för nära den. Att fortfarande simma i det vattnet flera år efter att skeppet som skulle ta dig därifrån har seglat. Det är en förbannelse och det är ett privilegium. Då vet du nämligen att du har levt, att du lever och att det är värt att leva. Även om du varje sekund känner att det inte är värt något utan henne. Eller honom.

Jag är en av dem som inte lyckats gå vidare. Inte för att jag inte försökte eller gjorde vad jag skulle efteråt enligt regelboken. För jag konfronterade. Jag gav mig fan på att gå vidare. Jag försökte träffa en ny. Jag ersatte kärlek och smärtan som kom med den med tonvis med jobb. Samtidigt inser jag med jämna mellanrum att en del av mig väntar och fortsätter vänta hur mycket jag än bränner ner hållplatsen. För jag känner lika starka känslor idag som sista gången vi sågs. Tiden som gått betyder ingenting, det kunde lika gärna varit fem minuter sedan vi sågs sist. Det är ALLTID bara fem minuter sedan vi sågs sist. Även efter år. Det hindrar mig från att komma nära någon ny för det känns inte rättvist mot den personen. Någonstans vill jag inte ens komma någon nära för att jag bara vill ha henne. Det håller mig vaken i natten och det får mig att känna att jag måste gråta men åter igen faller inga tårar.

Grejen är att jag vet vet att det är fler som känner så här men många, framför allt killar, vågar inte prata om det. Kanske det skadar manligheten eller får er att känna er svaga? Jag lovar, det får er bara att vara mänskliga.
Det finns inget VI män och DE kvinnor i det här. Det finns bara vi. Vi alla som känner brännande känslor i en kärlek. Vissa mer, vissa mindre. Vi som hatar efteråt. Vi som gråter. Vi som lär oss gå vidare. Vi som inte kan göra det. Vi som sakta dödas inifrån.

Någon gång i tiden gav jag henne ensamrätt på att hålla om mig och den är fan inte lätt att ta tillbaka. Vid någon punkt i tiden accepterade jag bara faktumet att “det kommer kanske alltid vara såhär och kännas såhär” och sen slutade jag kämpa emot. Ibland kämpar jag ändå och sen lägger jag ner. Kanske träffar jag någon imorgon eller om fem år som jag inser att “det är ju henne jag väntat på”. Men rätt länge och just nu känner jag att oddsen inte är på min sida.

En vacker dag kanske du och jag kommer sätta tillbaks pinnen i vår handgranat och göra om det extra bra.

En dag går det över. Eller inte.


Sebastian Chavez
Chefredaktör

Sebastian.C

Chefredaktör 1 eller 2 beroende på hur ni vill se det. Individualiteten, musiken, katten, förvirringen och kreativiteten.