Krönika – Ett besök i Sjukhuskyrkan senare

Som ni fick reda i min senaste krönika, så har jag haft lite turbulens i mitt liv nu senaste veckorna. För att komma bort lite från allt hemma så följde jag med min mamma på gudstjänst i sjukhuskyrkan.

Vi är inte jättereligiösa någon av oss. Mamma har börjat engagera sig lite, vilket jag tycker är trevligt. Själv försöker jag fortfarande få ordning på hur jag uppfattar det här med gud och bibeln och kyrkan. Hur som helst så tycker jag det är trevligt att sitta och lyssna ibland, alltid får jag någon ny tanke och det känns lite bra att gå till något ställe där andra fyller sig själva med hopp och tro och kärlek. Det gör att jag känner mig lite mer snäll, så att säga.

Jag var lite off, lite bortdomnad och lite borta i tankarna. Ändå tycker jag det är rätt skönt att hitta på något helt nytt då, ganska skönt att vara extra artig och trevlig, visa lite extra respekt och tänka mer på någon annan ett tag.

Själva orden som sades, psalmerna som sjöngs och texterna som lästet var inte riktigt det som påverkade mig mest. Det var den där varma, omfamnande känslan av alla som var där. Den lugna, mysiga känslan av att man inte dömer någon, man bara tar hand om de som är där. Respekt, kärlek, ro. Det lugnade mig en hel del. Jag behövde den där stillheten, där ingen hade en aning om vem jag var och inte heller varken anlednings eller behov av att engagera sig i mig. Lite anonymitet. Det behövs.

Efter gudstjänst kommer fika, det är allmänbildning. Det behövs också. En kopp kaffe med tanterna, lite småprat om egentligen ingenting. Lite leenden och skratt, lite nyfikna blickar på vem den där unga tösen är. En syltkaka, några dammsugare, kaffe och pepparkakor. Papptallrikar och pappmuggar med trekantsmjölk. Sådär stilla, prestigelöst och anonymt som det behöver vara ibland.


Lina Öman
Krönikör

Sebastian.C

Chefredaktör 1 eller 2 beroende på hur ni vill se det. Individualiteten, musiken, katten, förvirringen och kreativiteten.