KRÖNIKA; Jag är värd odödlighet precis som alla andra

Dagligen lever jag med någon som säger att jag inte är tillräcklig. Jag har gjort det så länge så att jag vill ha det. Tillsammans med min oregelbundna depression och ohälsosamma anti-idé om att ensam är stark så låter jag det pusha mig framåt, få mig att kämpa hårdare och jobba mig in i en tidig grav om inte folk säger till mig. Men jag gjorde åtminstone ett bra jobb, right? Att jobba hårt är inte fel men anledningen till att du gör det får inte bli det som tar sönder dig. Jag lär mig se trasigheten i människor mer och mer. Det är inget fel med att vara trasig, den som säger att den inte är det ljuger. Skönheten ligger i våra brister och vår imperfektion gör oss perfekta. Men ska vi leva med våra demoner måste vi få lära oss att hantera dom och att älska vår självbild, framför allt i tidig ålder men så är inte fallet. Det är inte så systemet är uppbyggt och det finns inte tillräckligt med föräldrar som förmedlar det tankesättet till sina barn.

Vi växer upp som pusselbitar som inte passar in och blir dömda för att vi inte är som alla andra. Jag såg mig i spegeln utan att känna igen eller förstå det jag såg eftersom jag inte fick lära mig att älska det, därför började jag förakta det. Mitt jobb på mig själv kom senare i livet men det är så många runt omkring mig som inte kommit dit. Så många som ber att någon ska se det bra i dem men aldrig vågar erkänna hur bra dom är för sig själva. Det är skrämmande för dig att möta dig själv i mörka rum och dimmor men lättare att hjälpa någon annan. Därför sätter du dig och pratar med tjejen längst bak i klassen som aldrig säger ett ord. Därför ger du en kram till killen med skärsår på handlederna. Bakom det bredaste leendet finns ofta den sorgsnaste själen. Inom den snällaste personen finns den största ensamheten. Idag spricker mitt hjärta varje gång jag möter någon som inte fick lära sig att älska sig själv. Kanske hade Sebbe fortfarande levt om han gjort det.

Om det ligger i människans natur att vara självdestruktiv så är det ändå ett val vi gör. Men varför? Vi alla har drivkrafter även om vi inte hittat dem. Positiva och uppbyggande eller destruktiva, repade och krossande. Det är ironiskt hur det är lättare att låta självhatet i bakhuvudet driva dig när vi har så vansinnigt stor kapacitet att älska. När jag skapar något och frågar mig varför, och jag frågar mig alltid varför, så hittar jag min fristad där mitt varför är något som faktiskt spelar roll. Något som lyfter mig.
Som att jobba för unga ska ha någonstans att känna sig hemma. För att dom inte ska behöva uppleva det utanförskapet jag gjorde och gör. För att det måste finnas livbåtar.
Som att hjälpa folk agera med kärlek och respekt för att även om det vi ger inte alltid kommer tillbaka så har du åtminstone en anledning att älska dig själv.
Som att skriva en låt för Jennys skull för att påminna människor om att kärleken inte dör med en person.
För att lämna något efter mig som är för evigt för att jag är värd odödlighet precis som alla andra.

Kanske är inte det jag gör alltid tillräckligt men jag är tillräcklig. Och det är du också.

Sebastian.C

Chefredaktör 1 eller 2 beroende på hur ni vill se det. Individualiteten, musiken, katten, förvirringen och kreativiteten.