Krönika: Min livslånga avsky mot strukturer började redan på dagis

Jag tror inte på konceptet struktur. Kan inte förstå hur någon skulle vilja foga sig efter en mall som en grupp gubbar i fula kostymer utformat på ett möte runt ett bord under såna där lysrör som gör att man ser trött och bakis ut. Kan inte fatta varför man skulle vilja göra exakt som alla andra gör, förinta det vackraste som finns. Spontaniteten. Det började redan på dagis med fruktstunder och obligatoriska eftermiddagar utomhus. Jag protesterade genom att gömma mig under sofforna och efter att ändå blivit tvingad att klä på mig för att gå ut, drog jag på mig min kjol utanpå regnbyxorna för att demonstrera mitt missnöje. Jag var lika vansinnig varje dag, fattade inte syftet alls. Vi skulle vara ute för att någon hade bestämt det men inte kunde motivera för mig varför.

Kanske hatar jag strukturer så mycket delvis för att jag så länge var smärtsamt fångat i det. Jag hade inget val, fick inte bestämma om jag var sjuk eller trött. Varje morgon samma sak. Gå upp, klä på sig, äta frukost, åka till skolan. Högstadiet var på många sätt den vidrigaste tiden i mitt liv. Vi hade nämligen ett otroligt detaljerat och omfattande schema som dessutom inkräktade på min egen fritid (packa gympakläder? plugga matte?). Lektionerna var markerade på minuten, det var på sin höjd fem minuters rast för att vi skulle hinna byta böcker och springa till nästa klassrum. Man skulle äta lunch på den tiden man blivit anvisad. Inte innan, inte efter.

Kanske låter det bara som att jag är lat, eventuellt hormonell och trotsig, men jag har kämpat en hel del med det här. Jag fattade inte varför ingen någonsin kunde förklara för mig varför dessa tider var så viktiga. Vad var meningen? Inte förrens senare insåg jag varför. Meningen är tid och pengar – tid är pengar. Den ena är en vetenskaplig teori och den andra är påhittad. Att motivera någon till att gå till jobbet är enkelt; given tid resulterar i pengar. Ingen tid, inga pengar.

Jag ger staten min tid, därav mina pengar, och staten ger mig trygghet och hjälp när jag behöver det. Fantastiskt, absolut. Det är ju bara det att efter att man arbetat ihop sin tid; sina pengar så finns inte mycket tid kvar. Jag vill inte leva bara för att arbeta, komma hem klockan sex vareviga dag och ha två veckors semester per år. Bara tanken ger mig andnöd.


Lisa Thunander
Krönikör

Sebastian.C

Chefredaktör 1 eller 2 beroende på hur ni vill se det. Individualiteten, musiken, katten, förvirringen och kreativiteten.