Krönika – Okänd mark

Jag har börjat studera latin. Intresset för det har alltid funnits, men det är först nu jag verkligen har tagit mig tid att studera det mer ingående. De flesta känner till någon enstaka, vanlig fras, men latin är ju inte direkt ett språk man använder till vardags. Mannen jag fick låna kurslitteraturen av frågade mig om jag skulle bli präst, för han såg ingen annan anledning till varför en kille på 28 år skulle lära sig ett så slumrande språk i dagens samhälle. Även om jag förmodligen aldrig kommer att kunna använda det i rent tal i en konversation, så känner jag ändå att det är ett språk jag vill lära mig. Faktumet är ju dock det att latin ligger till grund för så många andra språk och jag har alltid varit kunskapstörstig, har alltid velat förstå mer och ärligt talat känner jag nog att ju mer jag lär mig, ju mindre förstår jag – men det är inte något jag kommer att gå in på nu, då teorin om det transcendentala gör mig lika entusiastisk att diskutera, som en hängiven biodlare talar om honung (vilket faktiskt är intressant om man bara får ha den där heltäckande dräkten på sig under tiden.)

Nej, det jag tänkte på denna gång, var snarare en latinsk term som alltid har varit min favorit för att den är så allomfattande: Terra incognita, ”okänd mark”. Om man tittar på gamla kartor från tiden innan jordens alla hörn hade ritats ut, så kunde man se den texten på det tomma fältet tillsammans med drakar, sjöodjur och harpyor. Vem visste vad som väntade där, bortom allt man redan kände till? Tänk vilket äventyr det måste ha varit att segla över vatten som ännu inte kartlagts, och hur man hänfört stirrade över relingen i hopp om att få se något ingen människa någonsin sett förut. Jag avundas verkligen de som hade den förmånen, och mycket därför förbannar jag att jag föddes i en tidsperiod då kartorna är färdigritade sedan länge.

Men så, en dag, för inte alls längesedan.. talade jag med någon som är av essentiell vikt för mig. Hon sa att det alldeles säkerligen finns områden kvar som fortfarande bär det universella, latinska namnet. Att ‘terra incognita’ säkerligen finns kvar – på fler platser än man kan tro, och det ingöt nytt ljus i mig. Det finns inte mycket jag hellre vill än att utforska platser jag är den första att se, och om sanningen ska fram så skulle jag inte avslöja koordinationen, heller, om jag någonsin hade funnit det. Det dunkla och enigmatiska har alltid varit min musa.

Navigare necesse est. Det är inte för inte jag älskar segelfartyg.

 


Tristan Saraldor
Författare och krönikör

Sebastian.C

Chefredaktör 1 eller 2 beroende på hur ni vill se det. Individualiteten, musiken, katten, förvirringen och kreativiteten.