KRÖNIKA; “Om han pissar i din trädgård. Släng ut han!”

“Ska du verkligen göra det ideellt?”
“Du kommer aldrig bli något mer än detta.”
“Men Sandra, det finns alltid någon som kan göra det bättre.”
“Ingen kommer ändå komma ihåg vad du gjort.”

Att få höra sådant konstant från de personer som du älskar och behöver mest stöd ifrån eller att ständigt bli påmind om att du inte duger, att inget du gör kommer betyda något för någon. Det tar sönder dig inifrån. Samtidigt är du sönderstressad av alla deadlines runt omkring dig.

Då blir plötsligt den kärlek som ni har ett stort svart mörker. Du glömmer bort hur kärlek faktiskt känns och till slut nöjer du dig med vad du får tack vare att någon hjärntvättat dig så hårt. Du tror på allt personen säger, lever i förnekelse och du försvarar den när den gjort fel. Du lever för att göra den personen nöjd och du springer efter som en lojal liten hund. Men jag hade ”inte ens värde av en hund”, eller vad var det nu du sa igen?

Ni blev min existentiella kris.

Du tog grepp runt min hals, dunkade mitt huvud i golvet eller väggen. Var dag blev jag kallad ett av alla dem vidriga smeknamn som du hade för mig. För mig var det småsaker. Med tanke på alla andras berättelser jag hört så minimerade jag allt du gjorde. Andra har det ju värre. Det gick till den gräns där jag själv började tvivla på vad som var rätt eller fel. När svartsjukan hos ens partner tar över era liv, när jag till slut fick tacka nej till projekt för att det kunde leda till att jag var “otrogen”.

Att hälsa på någon är inte otrohet.
Att samarbeta med någon är inte otrohet.
…Eller?

Att bli anklagad för otrohet i princip var dag i nästan 9 månader när man först jobbat ett 12 h pass, sen suttit hela natten och designat kläder, det är helt sjukt. Samtidigt har man andra idéer och projekt i rullning eller x antal fotograferingar som ska planeras och genomföras. Vi får ju inte glömma att du även skapat dig en ätstörning och att Herr Ångest hälsar på minst två gånger om dagen. I bästa fall.

Ärligt talat. Jag hade inte haft ork att vara otrogen om jag ens velat. När jag älskar någon har jag enbart ögon för den. Ingen kan mäta sig med den där speciella personen. Det är ju honom jag valt att leva mitt liv med.

Alla ni som upplever liknande ta detta råd från min frisör Linda: “Om han pissar i din trädgård. Släng ut han!” Tack Linda och alla ni som hjälpt mig hitta styrkan att stå upp för mig själv. Jag är trött på denna psykiska misshandeln. Det räcker nu!

Du planterade så mycket hat i mig. Du fick mig att tro att det var jag som gjorde fel, att jag var anledningen till att du kunde göra illa mig.
Det finns så mycket jag vill säga dig. Hur mycket du förstörde mig, hur sjuk du gjorde mig. Hur jag nu får kämpa för mitt liv för att bli frisk. Du tog en gaffel och körde in den i mitt huvud. Det jag framför allt vill säga är: Jag förlåter dig. Jag måste göra det för att kunna gå vidare men jag kommer aldrig glömma eller gömma vad du gjort mot mig och du kommer aldrig få göra det igen. Jag hoppas från djupet av mitt hjärta att du ber om den hjälp du behöver och att du till slut kan bli lycklig du med.

Jag kommer inte lägga mer energi på att må dåligt för din skull.

Jag var ingen ängel, jag har också mörker, men först nu kan jag se tydligt att ingen förtjänar att gå igenom det jag gjorde. Jag är inte rädd längre.

~ Detta inlägget är riktat till flera av mina tidigare “kärlekar”.
När ni läser detta, om ni läser detta, jag avslutar våra kapitel nu. Tack för vår tid tillsammans. ~

 


Sandra Penzo
Krönikör

Sebastian.C

Chefredaktör 1 eller 2 beroende på hur ni vill se det. Individualiteten, musiken, katten, förvirringen och kreativiteten.