Krönika – Peter Pan

Tid är något jag alltid har varit väldigt förbryllad över. Hur den ständigt finns där utan att synas – tyst, resolut och nyckfull, och hur besatta människor är av den. Det skrämmer mig hur mycket makt den har. Det känns som att jag var femton år alldeles nyss, men i själva verket är jag 28 år och har en liten dotter som är 3½. Jag minns hur jag brukade tycka att alla vuxna var ett slags allvetande väsen som visste allt och alltid hade rätt. Att de aldrig kunde göra fel, göra val som var mindre bra eller tvivla på sig själva. Jag trodde att de aldrig kunde vara rädda. Att de tog sig genom vardagarna som skickliga yrkespiloter som graciöst väjde undan varje hinder som fanns i deras väg.
Gudarna ska veta att jag är medveten om sanningen nu, för så är det inte alls. Det finns inga människor som gör mer fel än vuxna. Inga som gör sämre val eller som tvivlar mer på sig själva. Det finns inga människor som är så rädda som vad vuxna är – nu när vi har insett att monstren inte finns under sängen, utan snarare i våra huvuden och runtomkring oss, förklädda till andra vuxna. Vi vuxna är i själva verket bara barn som tiden förvisat från landet Ingenstans och nu står vi här, överrumplade och konfysa, med skakiga erfarenheter till enda försvar.
Jag märker det så ofta. Avundsjukan jag känner mot min dotter. Hur jag avundas hennes ringa ålder. Hur ren, pur och orädd hon är.. medan jag är skräckslagen. Livrädd för att göra fel. Vettskrämd för att jag ska säga eller göra något mindre bra som hon alltid kommer att komma ihåg och döma mig för. Jag vill att hon ska känna trygghet hos mig, samtidigt som jag vill att hon ska veta att jag också kan vara rädd. Jag vill att hon ska lyda, samtidigt som jag vill att hon ska veta att jag också kan ha fel. Jag vill att hon ska förstå hur oerhört essentiell hon är för mig, även om jag kan bli så fruktansvärt frustrerad när hon trotsar allt jag säger. Rädslan finns alltid i periferin. Den lurar alltid runt hörnet som en giftig orm i blåbärsriset och jag medger att jag vissa dagar låter den bita. Inte för att jag vill, utan för att jag inte känner mig stark nog. Men de veckor min dotter är hemma hos mig så reser jag mig alltid upp från det där fallet igen, för om det är något jag vill lära henne, så är det det viktigaste av allt – att det inte är fallet som definierar en, utan snarare valet man gör i att ta sig upp igen. Även om man vacklar.


Tristan Saraldor

Författare och krönikör

Sebastian.C

Chefredaktör 1 eller 2 beroende på hur ni vill se det. Individualiteten, musiken, katten, förvirringen och kreativiteten.