Krönika – Produktplacering

Jag har börjat skriva dagbok igen. Det är något jag egentligen alltid gjort, men under hela förra året fick jag inte en enda sida skriven. Jag har alltid haft ett behov av att skriva även om vissa av mina ord alltid kommer att förbli inlåsta och aldrig vakna till liv igen av att någon läser dem. De flesta av mina dagböcker ligger nedgrävda på slumpmässigt valda platser i skogen, och det är så jag vill ha det. Det är så jag handskas med saker och ting; jag bearbetar det, begraver det och går vidare. Ofta går det relativt smärtfritt, andra gånger inte.. Men jag inser att vissa saker gör ont, och att det är menat att det ska göra det.
En bekant till mig frågade varför jag inte skriver en blogg istället för en dagbok. ”Så att alla kan läsa det.” Först skrattade jag till, men när jag insåg att hon var fullt allvarlig så blev jag väldigt fundersam. Visserligen har jag alltid varit en väldigt kontemplerande människa av naturen och jag kan allt som oftast se saker och ting från en objektiv synvinkel och inte bara ur min egen, men just när det gäller det här ämnet så kan jag verkligen inte, för hela mitt liv, förstå varför allt ska vara offentligt för andra att beskåda. Självklart förstår jag att vissa saker kan vara viktiga att prata om, och kanske till och med livsnödvändigt. Däremot känns det allt oftare som att vi människor sakteligen går från att vara just människor, till att istället bli produkter som vi måste marknadsföra på så många sociala medier som möjligt. Jag fick frågan hur ”folk ska kunna hitta mig” om jag har ett låst instagramkonto OCH slutar använda hashtags. Men vilka är det som måste hitta mig? Varför måste folk ha tillgång till vartenda ett av mina ögonblick, mina innersta tankar och hela mitt väsen överlag? Det ligger kraft i ord, och det lilla jag redan delar med mig av på sociala medier känns ibland alldeles för generöst från min sida, trots att det inte är mer än lite av de framskrapade partiklarna på ytan. Jag vill inte veta allt om andra människor, och jag vill verkligen inte att alla ska veta allt om mig, heller. Man får ha hemligheter utan att förefalla självisk.
”Är man inte på facebook så finns man inte”, brukar det sägas lite skämtsamt. Men ibland fasar jag över att det faktiskt ligger något i det. Jag vet inte hur ofta jag hört meningen ”Va, det visste jag inte, det har du minsann inte skrivit på facebook!”
Jag medger att den digitala världen är ett bra sätt att kommunicera på. Samtidigt är det fruktansvärt att alltid vara närvarande för de frånvarande men frånvarande för de närvarande. För första gången i mitt liv har jag inte svårt för att se i någons ögon längre, för det är nämligen telefonen och inte mig de ser på.

 


Tristan Saraldor
Krönikör och författare

Sebastian.C

Chefredaktör 1 eller 2 beroende på hur ni vill se det. Individualiteten, musiken, katten, förvirringen och kreativiteten.