Krönika: Resonans

Det är examentider. Alldeles nyss avslutade jag det sista skriftliga testet i Matematik 2a, och ångesten är påtaglig. Det var ett sådant ämne jag inte kunde välja själv, nej.. eftersom det var något jag var tvungen att läsa in då det är ett grundläggande krav till utbildningen jag vill gå på högskolan. Ha, det är så typiskt. För jag har fina betyg i precis allt annat jag läst, allt från Filosofi till Engelska till Specialiserad Religionkunskap till Samhällskunskap till Historia till Latin – med andra ord, precis allt annat förutom just det jag verkligen måste ha. Och faktumet att den förhatliga algebran skall sätta käppar i hjulet för mig är mig så vämjeligt att jag inte vet vart jag ska ta vägen, särskilt med tanke på att utbildningen jag vill gå knappast ger mig behörighet till att bli maskiningenjör på Nasa. Det är ju musik jag vill syssla med, inte Matematik.. Och musik är ett språk jag faktiskt förstår.. Så varför måste jag då kunna ”roten ur”? Jag begriper det inte.

Tyvärr är det hela dock ett återkommande tema som jag alltför ofta får erfara. Är man en person som är kreativt lagd så får man passa sig, eftersom kreativa arbeten uppfattas som ”flum”. Det är inga riktiga jobb, och om man som liten parvel säger att man vill bli musiker så får man höra att man ska sikta på ett ”riktigt” jobb istället. Men vad består världen av egentligen, om inte kultur? Hur skulle vardagen te sig om man inte hade musik att lyssna till? Och varför är ett fabriksarbete mer värt och socialt accepterat än ett jobb som kringresande musiker?
Nu är det förvisso inte kringresande musiker jag siktar på att bli. I nuläget. Jag vill syssla med filmmusik. Eller musikproduktion, rätt och slätt. Digital sådan. Musik är något jag alltid sysslat med, om än något anspråkslöst på hemmaplan. Jag kan spela fio-lio-lio-lej, jag kan spela basfiol och flöjt – samt en rad andra instrument, men med digitala kunskaper i ljud breddar man möjligheterna en hel del. Digital Ljudproduktion är något jag alltid drömt om att få studera då ljud för mig är den största fascinationen av dem alla. Jag har alltid vetat att mitt kall är själva kallet i sig, i sin renaste form – det där viskande ekot av ljudvågor.

Allteftersom tiden går inser jag mer och mer att det här är mitt liv. Jag inser att jag är fri att göra precis vad jag vill med mitt liv och gudarna ska veta att jag har haft många ambitioner.. De har alltid varit äkta då de tillhört olika versioner av den jag är, men den gnagande känslan av att bara drömma om mitt liv istället för att leva ut mina drömmar har alltid funnits i bakhuvudet. Jag vill inte drömma bort mitt liv. Jag vill leva det. Och jag ska leva det.


Tristan Saraldor
Författare och krönikör

Sebastian.C

Chefredaktör 1 eller 2 beroende på hur ni vill se det. Individualiteten, musiken, katten, förvirringen och kreativiteten.