Krönika: Rötter

En gång svalde jag en äppelkärna. Jag var sex år och livrädd, eftersom min fröken på förskolan sa att ajajaj, nu kommer jag slå rot i marken om jag står still för länge. Så jag började frenetiskt hoppa runt i dagar och veckor framöver, för att försäkra mig själv om att inte växa fast någonstans. För mig fanns det ingen tanke som var mer skrämmande än att vara för evigt bunden till en och samma plats, och stundtals kunde jag nästan känna hur de slingrande rötterna spred sig längre och längre genom min kropp. Och så, en dag, när vi på avdelningen ”Vargungarna” var ute i sandlådan under syrénbuskarna så kände jag den där vridande känslan i högra benet. Kramp. Nu händer det. Nu slår jag rot. Nu verkställs förbannelsen. Nu kommer mina ben bli ett med marken och min kropp kommer att förvridas och hårdna till bark. Grenar kommer växa ur huvudet och mina armar, och till tidens slut kommer jag tyst stå och gråta äpplen som framtidens ovetande barn kommer att tugga i sig. Av fullständig skräck vrålade jag ut över hela lekplatsen.
Som tur väl var så var det dock bara just det. Kramp. Och än så länge har jag inte växt fast någonstans, åtminstone inte fysiskt. Eller rättare sagt, åtminstone inte bokstavligt sett. Men rädslan lever alltid kvar. Om det beror på incidenten med äppelkärnan vet jag inte, men det är ett minne som satt djupa, andra sorts rötter av den jag är idag.

För ca ett år sedan påbörjade jag min testosteronbehandling. I början var jag fullkomligt besatt vid alla de yttre förändringarna. Bort med rösten, bort med brösten, bort med resten – allt som inte är jag ska bort bort bort. Som jag fröjdades när rösten började sjunka, dragen blev skarpare och muskulaturen blev alltmer definierad. Det är fortfarande långt att gå, men nu är jag åtminstone på väg.
Vad jag däremot inte visste i början av behandlingen var att den största förändringen inte alls handlade om allt det där yttre. Och med tanke på hur stor betydelse den yttre förändringen har för mig, så säger det väldigt mycket om hur viktig den inre är. Jag hade aldrig möjligheten att göra min röst hörd. Orsakerna är inget vi ska gå in på, men mina läppar var hopsydda och hade slagit rot i varandra. Det var först när jag träffade min samtalskontakt på vuxenpsykiatrin som någon faktiskt bemödade sig med att bända upp munnen på mig igen. Och inte bara det, utan hon passade på att ta bröstkorgen också, när hon ändå var igång. Pandoras Box. Hon tog till alla verktyg hon hade, och helvete vad ont det stundtals gjorde. Men hon gav sig inte, hur jävla hårt det än satt fast. Som en exorcist fick hon till slut upp locket och släppte loss den svarta röken med nattmaror och demoner, och där stod jag med med andan i halsen och försökte tygla en våldsam skogsbrand med bara en solfjäder i mina skakande händer till enda försvar. För första gången i mitt liv kunde jag yttra mig. För första gången i mitt liv lyssnade någon, och trots att det är fruktansvärt mödokrävande så överlistar och besegrar vi en demon i taget. Pilbågen för vissa, skenmanöver för andra, närstrid för det värsta. Där andra bara velat ge mig piller som en lat lösning, var hon den enda som insåg att det bara fanns ett botemedel för mig. Att få tala. Det var inte bara trädet hon såg, utan de ihärdiga rötterna undertill, också.

Jag älskar dig, B.


Tristan Saraldor
Författare och krönikör

Sebastian.C

Chefredaktör 1 eller 2 beroende på hur ni vill se det. Individualiteten, musiken, katten, förvirringen och kreativiteten.