Krönika – Skolbänkens supernova

Något jag ofta brukar tänka tillbaka till är hur mycket drömmar jag hade när jag var liten. Drömmar om vad jag ville göra, drömmar om vad jag ville bli. Jag ville bli författare, sjökapten, astronaut och trädgårdsmästare. Jag ville bli privatdetektiv, tågkonduktör, dirigent och konsthistoriker. Arkitekt, skogvaktare, uppfinnare och astrolog. Jag ville dyka efter gömda skatter vid skeppsvrak, jag ville utforska grottor i regnskogen och jag ville gräva efter fornlämningar vid Stonehenge. Den där listan hade kunnat göra den här krönikan till en roman, vilket jag inte är här för att skriva. Men jag minns så väl hur jag gradvis insåg att skolan aldrig skulle komma att anpassas efter individen, utan snarare tvärtom. Det var individen som skulle anpassas efter skolan och att vissa saker, som unika personlighetsdrag som gör var och en exklusiv i sitt eget slag, istället skulle komma att ses som något som kallas för ”anpassningssvårigheter.” Från att ha varit säregna karaktärer, kastades vi alla ner i samma smältdegel för att istället formas till identiska tennsoldater. Vi fick alla läsa samma ämnen, vi fick alla skriva samma prov och vi fick alla erfara hur våra drömmar slocknade, en efter en. Det är nog något av det svåraste jag har gått igenom. Att bli så bestulen på mina drömmar.
Varför är det så? Det talas så mycket nu för tiden om hur unika alla är. Media säger att vi ska omfamna oss själva (samtidigt som det skriker oss i öronen att vi inte duger som vi är, men det är ett annat ämne – paradoxen är uppenbar) och valmöjligheterna blir större vad gäller både det ena och det andra. Men skolan står fortfarande kvar på ruta ett. Ingenting har förändrats. Alla elever sitter i samma klassrum med samma lärare, och någon som kanske inte är ett mattehuvud men som istället är ett underbarn i träslöjd, tvingas sitta med ekvationer istället. Jag medger att det kanske finns en del saker var och en skulle behöva kunna, som den matten vi använder i vardagen, till exempel. Men varför kan inte eleverna få välja vad de vill fokusera på för resten av skoltimmarna? Om någon vill bli kläddesigner, måste denna någon veta allt om mitos då? Måste en blivande matematiker ha högsta betyg i engelska? Dagens betygsättning är fullkomligt absurd, för det sätter inte bara betyg på ämnena i fråga, utan i slutändan börjar man även ifrågasätta huruvida klipsk man verkligen är om man får lägsta betyg i allt utom träsnideri. Det finns olika typer av intelligens, och det kan knappast mätas i en handfull ämnen någon annan valt ut för dig och tvingat dig att prestera i. I dagsläget lär skolan oss vad vi ska tänka istället för hur vi ska tänka, och jag vågar nog erkänna att vinsten hade legat i att göra precis tvärtom. Man kommer ingenstans om man står kvar på samma plats och förändringar är grunden till evolution, var det en viss Darwin som sa.
Men det borde väl skolan veta?

 


Tristan Saraldor
Krönikör och författare

Sebastian.C

Chefredaktör 1 eller 2 beroende på hur ni vill se det. Individualiteten, musiken, katten, förvirringen och kreativiteten.