KRÖNIKA: The supreme dreamer

Dagdrömmeri.

Det ordet nämns oftast i subtilt negativa sammanhang. Att man ska vakna upp ur sitt dagdrömmeri och sätta igång med livet istället eftersom det där drömmandet inte tar en någonstans. Logik. Förnuft. Förmågan att kunna tänka rationellt – det är detta man bör sträva efter.

Sägs det.

Men jag har alltid varit den där personen som inte vill behöva hålla mig till antingen det ena eller det andra och det är något jag ofta också fått höra; att jag är för spontan och för tanklös.
Spontan? Ja. Lite (väl) ivrig ibland? Absolut. Men tanklös..?

Nej. Inte det minsta.

..Jag skulle hellre vilja säga att jag är passionerad. Riktigt jävla passionerad. Jag är en hopplös romantiker som varken tror på tid eller andra människors uppfattningar om vad man bör eller inte bör göra. De allra bästa besluten jag någonsin har tagit, har varit beslut som har gått tvärtemot andra människors förväntningar av hur man bör agera och den största procenten av dessa beslut har skrämt livet ur mig. Men är det något jag har lärt mig och lovat mig själv, i synnerhet det senaste året, så är det att göra saker jag faktiskt vill göra, även om det skrämmer mig och även om jag tvivlar både på mig själv och utgången av det hela. Inte för att jag vill utmana ödet och leka med dess nyckfulla karaktär, nej.. Men ibland måste man riskera allt för den där drömmen bara en själv kan se, oavsett hur bisarrt det må förefalla för andra. 2016 har varit ett fantastiskt år för mig av så många anledningar. Men den största anledningen är för att jag har börjat förstå hur jag verkligen vill leva mitt liv, och jag har även kommit till insikten att jag faktiskt kan nå det livet också, om jag bara väljer att ta ett steg förbi alla andras förväntningar av hur ett liv bör levas för att vara så fullständigt som möjligt. De flesta som känner mig skulle nog säga att det inte finns något logiskt med mig för fem öre, och det är okej, för det är däri sanningen ligger. Logik är inte min grej. Jag väljer istället att göra verklighet av mina dagdrömmar, för jag respekterar mina drömmar alltför mycket för att bara låta dem vara just det; dagdrömmar. Och de senaste fyra månaderna i mitt liv har varit de allra mest skrämmande i mitt liv. Men det har också varit de månader som varit mest fyllda av liv. Sensationer, känslor jag inte ens visste att jag var kapabel till att känna. Och lycka. Så mycket lycka att jag varje dag är rädd för att vakna och inse att ingenting är på riktigt. Men det är ingenting jag tänker bekymra mig om nu, för som jag sa tidigare, så tror jag inte på tid. Jag tror på nuet. Det jag känner och upplever just nu. Jag har tröttnat på att ständigt behöva posera och följa den redan utstakade vägen, för jag vet vart den leder. Och då jag råkar vara lagd åt det äventyrliga hållet så väljer jag att bryta av från den där stigen och springa rakt in i den vildvuxna skogen istället. Visserligen är det mer riskabelt, men historien blir jävligt mycket mer intressant på det viset.

 


Tristan Saraldor
Författare och bloggare

Sebastian.C

Chefredaktör 1 eller 2 beroende på hur ni vill se det. Individualiteten, musiken, katten, förvirringen och kreativiteten.