Vad vill du vill du bli när du blir stor?

..Det är en fråga vi alla förmodligen har fått när vi var små. Somliga ville bli veterinärer, andra ville bli poliser. Jag hade en vän som ville bli serietecknare, medan jag själv ville bli författare med drakuppfödning vid sidan om. Jag skulle ha en anställd som hjälpte till med mina drakar, och det var väldigt viktigt att den indviden skulle vara en kentaur. Varför vet jag inte, jag minns bara att det var av yttersta vikt. Åh, så full av ambitioner man var, och som man brann för sina framtidsdrömmar! Även om man ändrade sig stup i kvarten så var inte drömmarna mindre viktiga för det, nej.. Att man kunde drömma så vilt och brett överhuvudtaget är ju verkigen närmast respektingivande! För efterhand som man växte upp och fick höra att man var tvungen att tänka realistiskt, så falnade inte bara drömmarna i sig utan även förmågan att faktiskt, på riktigt, kunna tro att man kunde uppnå allt det där man fantiserade om. Jag medger visserligen också att det förmodligen kommer vara ganska svårt att försörja sig på drakuppfödning (eftersom drakar ju är oerhört skygga varelser och därmed svåra att få tag i), och jag kan nog inte vända mig till arbetsförmedlingen för att hitta en kentaur som kan hjälpa mig med renhållningen. De flesta kentaurer jag känner ägnar sig mest åt jakt och historieberättande och ingen av dem är särskilt sugna på att bli hederliga knegare. De vill stå på sina egna fyra ben med självförsörjning och allt vad det innebär, så där fick jag tänka om.

Författarskap är dock något som är fullt möjligt om man bara har disciplinen till det, och det fina med att skriva är att man kan skapa precis vilken verklighet man vill där man (i historien man skriver) slipper ta hänsyn till, åtminstone för mig, tråkiga ämnen som arbetsmarknaden, löneförhandlingar och pensionssparande. Tyvärr är det ju så mycket just det allt har börjat handla om – allt det ekonomiska. Man måste kunna försörja sig, och samtidigt som det är av yttersta vikt att kunna betala hyran så får vi inte glömma bort något annat som är minst lika viktigt; våra drömmar. Nu menar jag inte att man utan vidare ska säga upp sig från sitt eventuellt oinspirerande jobb (som man i dagens läge ändå har turen att ha) och istället dra ut i världen på jakt efter något nytt, utan någon som helst säkerhet.

..Eller också är det precis det jag faktiskt gör. Känner du att det är det du verkligen behöver, så gör för all del det! För visst finns det en viss säkerhet och ett lugn över att veta varifrån nästa lön kommer, eller var man ska sova för natten. Men för drömmande vagabonder är det faktumet att -inte- veta hur nästa dag kommer bli som fyller deras liv med färg.

Det är så lätt att fastna på en arbetsplats man inte trivs med. En dag, på tiden då jag jobbade som lokalvårdare, så berättade jag för min chef att det för mig bara var ett tillfälligt arbete. Hon svarade ”säg inte det, för rätt som det är så har du också moppat golven här i 27 år, precis som jag.”

Tanken gjorde mig vettskrämd och jag låg sömnlös hela helgen. För även om jobbet innebar en ekonomisk trygghet, så fanns det ändå så dystra undertoner i hennes uttalande som skrämde slag på mig totalt. Vi hade det där samtalet på fredagen, måndagen efter sa jag upp mig och började studera istället. Och det var väl kanske inte så smart om man ser till det ur ett ekonomiskt perspektiv, men jag äter hellre havregrynsgröt tolv dagar i streck och känner mig nöjd med mina beslut, än äter oxfilé medan jag våndas inför nästa intetsägande arbetsdag. Jag har klarat mig utomordentligt bra ändå. Jag ska bli historielärare med författarskap vid sidan om, och även om det innebär flera års fattigt studentliv så livnär jag mig väldigt mycket på själva framtidstron i sig. Att ha ställt in destinationen, hissa seglen och resolut följa kursen man satt för att nå nya platser betyder mer för mig än pengar, även om pengarna såklart också fyller sin viktiga roll.

Människor blir alltmer besatta av att tjäna pengar, och jag klandrar absolut ingen, men ens drömmar borde åtminstone förtjäna så mycket av ens tillit att man lägger ner tid och energi för att faktiskt fullborda dem, också.

Jag vägrade tanken på att se tillbaka på mitt liv och bara minnas en massa intetsägande ströjobb som inte stimulerar min tankeverksamhet för fem öre. Jag ville inte känna att mina största bedrifter i arbetslivet låg i att kunna få bort en jobbig fläck på golvet. För vissa är det livet, men det är inte för mig. Jag har högre drömmar än så, och jag tänker följa dem.

Det borde du också göra, vad du än drömmer om.


Tristan Satyr
Krönikör
Meranöjesliv

Sebastian.C

Chefredaktör 1 eller 2 beroende på hur ni vill se det. Individualiteten, musiken, katten, förvirringen och kreativiteten.